Användarprofil Ewa Sundbäck / Betyg & recensioner

Betyg & recensioner av Ewa Sundbäck

Antal betyg: 54
Antal recensioner: 45

Vikingafurstinnan : en historisk roman om Ingegerd -...

Annan titel

23 juni 2018

Det här är inte en recension och administratören får dumpa den om den inte passar in. Det står "Äntligen i nytryck!" och jag vill bara informera läsarna om att i baksidestexten förklaras det med att den här boken utkom redan 2001, men då under titeln "Mäktig mans kvinna". Personligen avskyr jag den här sortens luringar! Jag har läst den och nu sitter jag här med en dubblett som jag inte vill ha.

www.ewasundback.com

3 av 3 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Blodsbunden

Försummelse

17 oktober 2016

"Blodsbunden" av Augustin Erba. Jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok jämfört med en dålig bok. Intrycken blir mer komplexa och det är svårt att hitta orden. "Blodbunden" var en bra bok. En mycket bra bok. Det bestående intrycket är blandade känslor. Sorg tillsammans med en vilja att bryta mönster.

Augustin Erba växte upp i förorten Fisksätra. Pappan var en atomfysiker som flytt från Egypten. Mamman var ättling till den Habsburgska familjen. Det fanns en yngre syster och en yngre bror. Mormor och morfar bodde på Östermalm. Morfar klagade jämt på att de varit tvungna att fly från sitt slott och alla ägodelar utom tavlorna. Pappan var hård, ställde höga krav och bestraffade med slag. "Var du bäst i klassen idag?", frågade han Augustin varje kväll. Mamman var alltid sjuk och klen, mån om familjens rykte, använde migränen som ursäkt för allt. Augustin och systern fick gå i Franska Skolan i Stockholm. Han blev mobbad och slagen varje dag under hela skoltiden för att sedan förmodligen åka på stryk när pappan kom hem på kvällen. Följande rader är väldigt talande för syskonens uppväxtmiljö: "Leopold, han var fortfarande kvar i smekmånadsfasen med min far. Han var så liten att inga krav kunde ställas på honom. Han var för liten för att behöva börja läsa, för att behöva börja skriva, räkna och hoppa över en klass. Han var för liten för att få mer stryk än några slag på stjärten och några ryck i örsnibben." Försummelse är det ord som blinkar starkast för mig. När de äldre syskonen blir tvungna att ta hand om minstingen med blöjbyte och mat eftersom mamman alltid ligger instängd i ett rum med en fuktad trasa över pannan.

Boken växlar mellan barndomen och vuxenlivet där Augustin får en egen familj och det är ju det där med att själv bli förälder. Det för med sig att man ser på sina egna föräldrar på ett annat sätt. Att de, trots allt, gjorde sitt bästa eller att man tar avstånd från dem och väljer att bryta ett negativt mönster. Kommer jag att ha samma ilska och vilja att bestraffa som min pappa? Kommer jag att föra vidare samma rädsla för allt som min mamma förde över på mig? Augustin Erba har driv i berättandet och det finns flera glimtar av humor mitt i allvaret. Jag kommer att läsa den igen!

www.ewasundback.se

2 av 2 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Det goda folket

Oupplysta

4 maj 2019

"Det goda folket" av Hannah Kent. För drygt 3 år sedan läste jag "En mörderska bland oss" (Burial Rites i original)av samma författare och tyckte den var riktigt bra. "En mörderska..." är baserad på verkliga händelser, medan "Det goda folket" är inspirerad av verkliga händelser. Det gör den varken mindre bra eller spännande eftersom det jag tycker är intressantast är de trovärdigt beskrivna levnadsförhållandena och personerna, myterna och traditionerna. Bitvis upplevde jag den som oerhört eländig, nästan deprimerande och berördes illa vid flera tillfällen, men värst av det faktum att de gick barfota året runt. Tänk att gå barfota om vintern... Mina fötter kändes kalla och såriga bara jag läste om det. Det är alltid lika svårt att förstå att människor kunde vara så oupplysta, skrockfulla och lättskrämda. Då ska man komma ihåg att långt ifrån alla kunde läsa eller skriva, att böcker definitivt inte var tillgängliga för andra än präster och lärare och att information och upplysningar tog tid att färdas. Det som fanns tillgängligt var berättelser, skrönor och skvaller.

www.ewasundback.se

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Kleptomania

Folktro

4 maj 2019

"Kleptomania" av Kristina Hård. Ingra Varg arbetar för skatteverket och har fått i uppdrag att ta reda på sanningen bakom Linus Kaisers ekonomiska framgång. Linus själv är döende i cancer, men ser i Ingra en möjlighet att berätta sin historia. Dels den om sin smått osannolika ekonomiska framgång, dels den om tågolyckan som för alltid skulle komma att förändra hans liv.

Även om min beskrivning av handlingen inte låter så fantasy-aktig, så är det här en fantasy-roman och det är äntligen en fantasy-roman som inte handlar om en 16-åring med dolda krafter som måste rädda världen och det äntligen en bok som skiljer sig markant från mängden! Redan efter 10 sidor var jag så där underbart, glaskupe-uppslukad som alla bokälskare älskar att vara . En anledning till att jag blev nyfiken på boken är att den utspelar sig i Sverige och väver in nordisk folktro om tomtar, troll och annat oknytt. Eftersom jag älskar historiska romaner känns de myterna och sagorna bekanta och de kan vara precis lika läskiga som vilken Stephen King-bok som helst!

På omslaget syns en del av en klassisk Bauer-skog och Kristina Hård är skicklig på att skildra stämningen som råder i en riktigt djup, svensk sommarskog där tystnaden endast bryts av prassel i snåren och vindens sus och där natten visserligen är kort, men inte ofarlig. Dialogerna och karaktärerna känns trovärdiga och då särskilt Linus Kaisers förvandling från stöddig finansvalp till en något ödmjukare, dödssjuk man.

www.ewasundback.se

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Musan

Infriade förväntningar

7 september 2017

Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i "Hilma" av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok "Flicka med pärlörhänge" som är en av mina favoriter.

www.ewasundback.se

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Det förlorade barnet. Bok 4 Medelålder och åldrande

En romansvit att återvända till

17 juli 2017

Elena och Lila är vuxna nu, i 30-årsåldern. Elena är olycklig i äktenskapet med Pietro och inleder ett förhållande med sin ungdomskärlek Nino. Lila är sambo med Enzo och tillsammans har de startat ett dataföretag som är framgångsrikt. Lila och Nino övertalar Elena att flytta tillbaka till Neapel efter skilsmässan från Pietro. Mycket har förändrats, men ändå är allt sig likt. Familjen Solara sitter kvar på tronen parallellt med att Lila har en outtalad makt och respekteras av många. Åren går, de blir äldre, Elena publicerar böcker, Lila utvecklar företaget, de blir gravida och får varsin dotter. Glada tilldragelser varvas med katastrofer, toppar och dalar och ständig dramatik. Inget fisljummet mellanläge här inte! Den första boken, "Min fantastiska väninna", inleds med att Lila försvinner och Elena Ferrante knyter ihop säcken genom att föra berättelsen hela vägen fram till och med den händelsen. Finito.

En riktigt bra bok och härlig romansvit som jag kommer att återvända till. Det känns lyxigt att ha alla 4 böckerna som inbundna för en pocket-människa som jag. Elena Ferrante har ett driv i berättandet som gör att jag fortsätter att läsa sida efter sida. Nu när jag har läst alla böcker kan jag konstatera att jag egentligen inte tycker om någon av karaktärerna utom Enzo, som är sambo med Lila. Kanske är mitt svenska kynne som skiljer sig från det italienska, men jag upplever de flesta som väldigt gå på-iga, alltid balanserande på gränsen till elaka. Om jag hade varit Elena hade jag, i ren självbevarelsedrift, flyttat långt från Lila och Neapel. Deras vänskap dikteras helt av Lila. När Lila är på bra humör, så ska alla andra vara det. När Lila är på dåligt humör, så slänger hon igen dörren både bokstavligt och bildligt, utan förklaringar eller ursäkter.

Den första och tredje boken har varit de bästa; barndomen och början av vuxenlivet. Den andra boken som handlar om sena tonåren och tidigt vuxenliv tyckte jag var jobbig eftersom det blev väldigt mycket navelskådande och själslig ångest ungefär som jag själv hade det i den åldern. "Too close for comfort." Den sista var oxå väldigt bra trots att jag egentligen inte kan säga att jag känner igen mig. Jag fick ofta lust att ta tag i Elena och skrika: "Skärp dig! Sluta försöka vara till lags! Skaffa lite ryggrad! Lila är inte bättre än du på något sätt!". På sätt och vis tycker jag bättre om Lila. Hon är ärlig på ett nitiskt sätt, hon tar ingen skit och hon försöker aldrig behaga någon annan. Starka personer upplevs ofta som kalla.

Författare brukar ofta säga att de inte bryr sig så mycket om ifall läsaren gillar berättelsen eller inte utan det viktiga är att läsaren reagerar och inte förblir likgiltig. Jag är allt annat än likgiltig!

www.ewasundback.se

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Belgravia

1840-talets London. De fina kvarteren.

6 april 2017

Det här är en roman med många namn och släktförhållanden och jag har - som vanligt - svårt att hålla reda på alla, men det förtog inget av upplevelsen och det var en upplevelse i allt från det faktum att jag kostade på mig boken som inbunden till den avslutande punkten. Det fanns de jag verkligen tyckte om, de som jag avskydde och de som vann i längden. På ett sätt är det en feel good-roman, men av högre kvalitét. Miljöerna är levande och dialogerna känns naturliga. Julian Fellowes har haft hjälp av en historisk konsult precis som i "Downton Abbey" och allt känns trovärdigt. Det finns fördelar med att leva 2017, men det jag uppskattar med historiska romaner är tempot; man tog promenader - inte powerwalks, man skrev brev och var inställd på att inte få svar direkt, man höll på privatlivet i stället för att fläka ut allt i tid och otid och så uppskattade man hyfs och artighet. Jag kommer att läsa den fler gånger!
www.ewasundback.se

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Den som finner

Fortsatt monsterfri spänning

14 november 2016

Före detta kriminalkommissarie Kermit (jag tänker alltid på grodan Kermit) William Hodges rycker in när en pojke, av en slump, hittar outgivna texter av en författare som mördades 30 år tidigare.

1978 mördas John Rothstein av sin mest hängivna beundrare, Morris Bellamy. Inte nog med att han blir skjuten i sitt eget hem, han blir även bestulen på kontanter och över 100 anteckningsböcker med outgivna texter och det är texterna som Morris Bellamy vill åt. Han lägger allt i en koffert som han gräver ned i väntan på att kunna sälja dem. 2010 hittar Peter Saubers kofferten. Pengarna kommer som en skänk från ovan. Anteckningsböckerna läser han och blir lika fängslad av John Rothsteins författarskap som Morris Bellamy blev. Det är när Peter behöver mer pengar och försöker att sälja böckerna som det skiter sig.

Jag börjar känna mig tjatig när jag försöker beskriva Stephen Kings berättelser och jag får nog leta upp synonymer till fantastisk berättare, underbart språk, mänsklighet och igenkänningsfaktor. Det är spännande och han driver handlingen framåt på ett sådant sätt att jag inte märker att jag läser sida efter sida efter sida. Den här andra delen är minst lika bra som den första och jag uppskattar - åter igen - att det är monsterfritt. Upplösningen är rafflande och händelserik, men inte överdrivet våldsam på det sätt som kriminalromaner är.

"För läsare är en av livets mest elektrifierande upptäckter den att de är läsare - inte bara att de är bra på att läsa (vilket Morris redan visst) utan att de är förälskade i att göra det. Hopplöst. Huvudlöst." Det är en av anledningarna till att jag gillar Stephen King: det märks att han inte är enbart författare utan att han älskar att läsa. Han respekterar sin läsare. Stephen King rockar fett!

www.ewasundback.se

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej

Huset Longbourn : Stolthet och fördom - tjänstefolke...

Ur tjänstefolkets synvinkel

16 juli 2016

Jag har precis läst "Huset Longbourn" av Jo Baker och den handlar om endast tjänstefolket. "Huset Longbourn" handlar om tjänarstaben medan händelserna som skildras i Jane Austens "Stolthet och fördom" utspelar sig. Det är ingen förutsättning att ha läst "Stolhet och fördom", men det förhöjer upplevelsen. Boken handlar främst om Sarah och mrs Hill. Sarah kom till Longbourn som föräldralös flicka och har vuxit upp i tjänst. Där finns även Polly som egentligen heter Mary, men eftersom en av familjens döttrar heter Mary kallas hon Polly. Mr Hill har precis som mrs Hill varit anställd i en herrans massa år. Arbetet är slitigt, men det flyter på tills en ung man dyker upp och får anställning som betjänt, samme betjänt som nämns en enda gång i "Stolthet och fördom" när han överlämnar ett brev till Jane i början av boken.

Den här boken tog jag till mitt hjärta och jag kommer absolut att läsa den fler gånger! Jag tycker att Jo Bakers idé är lysande och boken är bättre än "Stolhet och fördom" dels för att den har ett mer lättläst språk och dels för att jag tycker att vardagen alltid är intressantare än det pyntade och konstlade festlivet. Den ger onekligen perspektiv på vad som verkligen är ett slitigt liv och det som knäcker dagens människa t.ex. att jag själv blev helt sönderstressad av att vara utan tvättmaskin i 3 veckor. Hehe. Jo Baker vet hur man driver en berättelse framåt och hon ger karaktärerna liv och trovärdighet. Min uppfattning av de olika personerna i familjen Bennet ändras inte. Mrs Bennet är hysterisk och behöver riktiga problem, Jane är mesig, Elizabeth är vettigast, Lydia är otroligt barnslig och bortskämd och Wickham är samma skurk som i boken.

1 av 1 personer tyckte att den här recensionen var till hjälp.

Var den här recensionen till hjälp?   Ja  |  Nej