Betyg & recensioner av Ewa Sundbäck

Hedvig Elisabeth Charlotte : hertiginna vid det gust...

Historia när den är som bäst

En lyxigt inbunden faktabok om en kvinna som var intelligent och modig och som sparade sina dagböcker och brev som nu finns bevarade och kan ge oss en mycket tydlig bild av hovlivet hos Gustav III. Charlotte var endast 15 år när hon giftes bort med hertig Carl, yngre bror till Gustav III. Kungen hade inte lyckats få en tronarvingen i sitt äktenskap med Sophia Magdalena mycket beroende på att han föredrog män, men i och med Carls gifte med Charlotte skulle väl oddsen bli bättre.Charlotte blev vän med Sophie von Fersen, syster till Axel von Fersen. En vänskap som förblev stark resten av deras liv. Charlotte skrev månatliga sammanfattningar av aktuella händelser, politiska strömningar och stämningar som Sophie fick ta del av, men av säkerhetsskäl valde Charlotte att förstöra alla svar.Anledningen till att jag ville läsa den här boken var att jag blev fullständigt såld på böckerna som Anna Laestadius Larsson skrev om Charlotte: "Barnbruden", "Pottungen" och "Räfvhonan". Den här boken är mycket bra! My Hellsing har förmåga att levandegöra historia.

www.ewasundback.se

Kastanjeträdets makt

Nio år senare

Det har alltså gått 9 år sedan den misslyckade kuppen mot kung Magnus och missnöjet pyr nere i Skåne. Det kostade en hel del penningar att köpa loss Skåne från Danmark och det lånet måste betalas tillbaka. Hertig Bengt Algotsson är kungens sändebud i detta ärende och han samlar kyrkan och adeln i Lunds domkyrka. Mötet slutar inte i god stämning, men hertigen är inte rädd för att skaffa sig fiender. Han går direkt från det mötet till ett annat möte som han har med sin käresta Anna Maria sömmerska. Det hertigen inte tänker på är att hans fiender kan blir farliga för Anna Maria.

En parallell handling i boken handlar om kung Magnus och drottning Blanches son Erik som är 15 år och otålig och angelägen om att få ta över makten från sin far. Herr Karl Ulfsson av Tofta är inne på samma spår som Erik och utnyttjar hans oerfarenhet.

Bodil Mårtenssons språk är rikt och tidstroget. Okvädningsorden uppskattar jag mycket som kontrast till dagens språkbruk. T.ex. "... era svagsinta fän!" eller "...du och dina dyngspäckade skånetölpar...". Det finns en del som utspelar sig på ett piratskepp utanför Dovers kust som är spännande, men även farsartat. När boken börjar är det december 1355 och det är december även för mig när jag läste boken. Jag tänkte mycket på att jag bara kunde vrida upp värmen i elementet om det kom en köldknäpp medan de i boken var hänvisade till brasor som stod en bit bort och som slocknade och med dragiga fönster och kalla stenväggar.

Nästa del heter "I ekens tecken" och nu väntar jag otåligt på pocketutgåvan.
www.ewasundback.se

Överraskande bra

I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.

Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken.

www.ewasundback.se

Den som finner

Fortsatt monsterfri spänning

Före detta kriminalkommissarie Kermit (jag tänker alltid på grodan Kermit) William Hodges rycker in när en pojke, av en slump, hittar outgivna texter av en författare som mördades 30 år tidigare.

1978 mördas John Rothstein av sin mest hängivna beundrare, Morris Bellamy. Inte nog med att han blir skjuten i sitt eget hem, han blir även bestulen på kontanter och över 100 anteckningsböcker med outgivna texter och det är texterna som Morris Bellamy vill åt. Han lägger allt i en koffert som han gräver ned i väntan på att kunna sälja dem. 2010 hittar Peter Saubers kofferten. Pengarna kommer som en skänk från ovan. Anteckningsböckerna läser han och blir lika fängslad av John Rothsteins författarskap som Morris Bellamy blev. Det är när Peter behöver mer pengar och försöker att sälja böckerna som det skiter sig.

Jag börjar känna mig tjatig när jag försöker beskriva Stephen Kings berättelser och jag får nog leta upp synonymer till fantastisk berättare, underbart språk, mänsklighet och igenkänningsfaktor. Det är spännande och han driver handlingen framåt på ett sådant sätt att jag inte märker att jag läser sida efter sida efter sida. Den här andra delen är minst lika bra som den första och jag uppskattar - åter igen - att det är monsterfritt. Upplösningen är rafflande och händelserik, men inte överdrivet våldsam på det sätt som kriminalromaner är.

"För läsare är en av livets mest elektrifierande upptäckter den att de är läsare - inte bara att de är bra på att läsa (vilket Morris redan visst) utan att de är förälskade i att göra det. Hopplöst. Huvudlöst." Det är en av anledningarna till att jag gillar Stephen King: det märks att han inte är enbart författare utan att han älskar att läsa. Han respekterar sin läsare. Stephen King rockar fett!

www.ewasundback.se

Huset Longbourn : Stolthet och fördom - tjänstefolke...

Ur tjänstefolkets synvinkel

Jag har precis läst "Huset Longbourn" av Jo Baker och den handlar om endast tjänstefolket. "Huset Longbourn" handlar om tjänarstaben medan händelserna som skildras i Jane Austens "Stolthet och fördom" utspelar sig. Det är ingen förutsättning att ha läst "Stolhet och fördom", men det förhöjer upplevelsen. Boken handlar främst om Sarah och mrs Hill. Sarah kom till Longbourn som föräldralös flicka och har vuxit upp i tjänst. Där finns även Polly som egentligen heter Mary, men eftersom en av familjens döttrar heter Mary kallas hon Polly. Mr Hill har precis som mrs Hill varit anställd i en herrans massa år. Arbetet är slitigt, men det flyter på tills en ung man dyker upp och får anställning som betjänt, samme betjänt som nämns en enda gång i "Stolthet och fördom" när han överlämnar ett brev till Jane i början av boken.

Den här boken tog jag till mitt hjärta och jag kommer absolut att läsa den fler gånger! Jag tycker att Jo Bakers idé är lysande och boken är bättre än "Stolhet och fördom" dels för att den har ett mer lättläst språk och dels för att jag tycker att vardagen alltid är intressantare än det pyntade och konstlade festlivet. Den ger onekligen perspektiv på vad som verkligen är ett slitigt liv och det som knäcker dagens människa t.ex. att jag själv blev helt sönderstressad av att vara utan tvättmaskin i 3 veckor. Hehe. Jo Baker vet hur man driver en berättelse framåt och hon ger karaktärerna liv och trovärdighet. Min uppfattning av de olika personerna i familjen Bennet ändras inte. Mrs Bennet är hysterisk och behöver riktiga problem, Jane är mesig, Elizabeth är vettigast, Lydia är otroligt barnslig och bortskämd och Wickham är samma skurk som i boken.

Räfvhonan

Historisk skönlitteratur när den är som bäst

Igår läste jag ut "Räfvhonan" av Anna Laestadius-Larsson och jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen. Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen, verkligen tycker om den! 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de 2 övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.

I oktober 2015 läste jag den första boken "Barnbruden" och sedan bok nummer 2, "Pottungen". Del 1 var så bra, del 2 var ännu bättre och del 3 var absolut bäst och knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst! I "Räfvhonan" har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm och den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom, en olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande och jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!

Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder då Sophie inte vill att Charlotta ska hamna i onåd då hon har blivit drottning. Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor till att starta egen verksamhet som roddarmadam och sedan bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar, men allt känns lika levande. Det är mycket, mycket skickligt!

En nypa salt

Läsarlycka

"En nypa salt" av Maria Goodin. Meg May växer upp med Val, en mamma som inte är som andra. En mamma som älskar så jordnära saker som matlagning och trädgårdsarbete samtidigt som hon har huvudet "uppe i det blå" i en värld som är betydligt trevligare än den verkliga. Meg växer upp övertygad om att allt hennes mamma berättar är sant, men när hon blir medveten om att det bara är sagor slås hennes värld i spillror och hon reagerar genom att ta avstånd från alltihop. Vid 21 års ålder återvänder hon till Cambridge för att ta hand om sin mamma som är svårt sjuk. Plötsligt inser Meg att det är hennes sista chans att fråga mamman om sin bakgrund, men Vals uppfattning om vad som är sant och verkligt är inte den samma som Megs.

De första sidorna av berättelsen gjorde mig tveksam för jag kastades direkt in i Vals skruvade berättelser om när Meg föddes. "Åh nej", tänkte jag. "Är det en sån där 'hysteriskt rolig' bok...". Som tur var lät jag mig inte luras. Visst var Vals berättelser skruvade, men Megs fantasiföraktande sätt att återberätta dem gjorde att det aldrig flippade ur. Vilken fantasi sen! Jag blir alltid lika avundsjuk på dem som kan fabulera på det viset. Maria Goodin skulle mycket väl kunna skriva härliga barnböcker. Meg har vänt sig till vetenskapen som hon vet aldrig ljuger och som hon kan lita på. Hon befinner sig i ena änden av fantasilinjen medan Val befinner sig i den andra och det uppstår en balans, tycker jag. Världsfrånvänd är en annan beskrivning av Val och att vara världsfrånvänd är ofta ett sätt att skydda sig själv och att överleva. Meg smakar lite på det när hon får veta allt mer om sin barndom och det inte är riktigt det hon föreställde sig. Vill hon verkligen veta sanningen?

Förutom fantasin är Maria Goodins väldigt skicklig på dialoger. Det finns flyt och stuns och humor. Ett samtal mellan Meg och 3 fulla musiker är underbart! Jag såg tydligt hur Meg och musikerna stod i den sunkiga puben och försökte göra sig hörda och hur Meg hela tiden måste få de andra att inte tappa tråden. Jag skrattade högt! Den här boken tyckte jag mycket om vilket innebär att den får högsta betyg.

Min fantastiska väninna. Bok 1, Barndom och tonår

1950-talets Neapel

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst "Min fantastiska väninna" av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i "Neapelkvartetten". Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.
Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.

Swedavien

Oredigerat

Min recension handlar mer om själva produktionen av boken och hjälper kanske dig som är petig när det gäller fonter och språk.

Jag läste ungefär 50 sidor innan jag fick se mig besegrad. Inget vidare språk och platt handling där man inte får veta något alls om karaktärerna. Om jag har förstått det rätt är den här boken en egenutgivning det vill säga inte av något etablerat förlag och jag tycker att det är driftigt, men tyvärr är de flesta egenutgivna böcker jag försökt läsa så taffligt producerade att det går ut över handlingen. I just den här boken växlade texten mellan 2 fonter. Först trodde jag att det var ett sätt att tydliggöra skillnad på berättande och dialog, men det visade sig vara helt slumpmässigt och blev snabbt väldigt irriterande. Epigt är ett ord som kommer för mig. Dessutom använder författaren kursiverad text alldeles för ofta. Det finns möjlighet att provläsa titlar hos Bokus och jag gjorde det med "Swedavien", men där syntes inget av fontväxlingarna, så det blev en trist överraskning. Hade författaren ingen som korrekturläste, som kunde påpeka språkliga svagheter eller trist handling?