Recension av Rainer Hoffmann

Modernismens masochistiska drag

12 juli 2017

Modernismens och sekulärismens självrannsakning syns här vara mera fundamental och ortodox än vilken fundamentalistisk sekt eller religiös radikalism som helst. Nittonhundratalets filosofer klibbar fast i artonhundratalets Zeitgeist-relevanta reaktioner på den tredje industriella revolutionen, formulerade som manifest eller aforismer av Marx, Hegel, Engels, Lenin, Nietzsche.
Adorno, alias Wiesenthal och den Frankfurter skolan, sedan Benjamin, Brecht, Bloch, Lukacs söker svaren mellan despoternas massmanipulation och alienation/ Verfremdung, genom cynism och självförakt.
Modernism kontra realism använder B.Brecht i den episka teaterformen, där underhållning och förströelse är förkastlig medan upplysning och bildning används för att befria människan från sin naiva aningslöshet, omyndighet och hennes egocentricitet.
Estetik i denna bemärkelse fungerar som begrepp angående iakttagelse kombinerat med minne, tänk, förståelse, ställningstagande som sedan blir aktion; politik kommer att vara en plattform för detta. I synnerhet när maktcentra är anonyma och medborgarna bedövas genom kulturindustrins propaganda/reklam till konsumtion och förströelse.
Med detta i bagaget blir man oförnekligen påmint om vad som kommer att vänta oss ifall vi inte är vaksamma.