Recension av Morpheus

Söt, men tunn, saga

7 april 2018

När jag i vuxen ålder läste om Tomtebobarnen blev jag positivt överraskad och förförd av den täta stämningen, atmosfären och de vackra bilderna i berättelsen, och ville därför ge fler Elsa Beskow verk en ny chans.

Jag började med Solägget, som tyvärr inte lyckades förföra mig på samma sätt.
Bilderna är fortfarande vackra, för är det något Elsa är bra på så är det att skapa fantastiska bilder, speciellt av naturen och djur, som hon gärna kryddar med lite övernaturliga väsen eller antropomorfiska växter.
Berättelsen i sig är det heller inget direkt fel på. Det är en söt, om lite tunn, handling om hur den lilla skogsälvan en dag hittar ett gyllene klot och, då hon aldrig sett nåt liknande förut, drar slutsatsen att solen själv har värpt ett ägg.
Problemet ligger väl snarare i framförandet. Karaktärerna är rätt så endimensionella och inte lika minnesvärda som till exempel Tanterna Grön, Brun och Gredelin. Medan språket, som i Tomtebobarnen är på vers, här istället är stelt och en smula klemande.

Inte Beskows främsta verk, men jag tror säkert att små barn, speciellt om de gillar älvor och smådjur, lär tycka om den.