Recension av Elof Petterson
Fortsatt viktig och relevant!
25 mars 2019
Boken skrevs 1961-62 som en rapport från Eichmann-rättegången i Jerusalem 1961. Boken skildrar klart och kallt hur rättegången var upplagd och genomförd som ett skådespel för att ge judarna/israelerna en egen, unik upprättelse. Nurnberg-rättegångarna behandlade "brott mot mänskligheten". Detta räckte inte för Ben Gurion, Israels statschef aktuell tid. Han ville ha en unik rättegång som behandlade "brott mot judarna."
Detta åstadkoms med Eichmann-rättegången, hängningen, bränningen av kroppen och genom att askan ströddes över havet. -- Hanna Arendt skildrar detta "show-case". I sin rapport redovisar hon även, till många judar samarbetade med Eichmann för att klara sitt eget skinn. Dessutom redovisar rapporten hur Eichman hjälpte ett stort antal judar att ta sig till Israel. -- Hanna Arendts bok skildrar på detta sätt hur väldigt många judar samarbetade med nazisterna i Tyskland och tyskockuperade områden. Boken skildrar klart hur "rättegången" var en teateruppsättning för att stärka sionismens ockupation av Palestina.
Sommaren 1961 arbetade jag på kibbutz Nir David i Galliléen. Men under några dagar tog jag ledigt och bevistade den publika rättegången i Jerusalems Folkets Hus. Adolf Eichmann såg ut som en liten grå kontorist. Det är också som sådan han beskrivs i Hanna Arendts skarpa och berömvärda bok.