Recension av Ragnhild Lundberg Burvall

Gå förlorad

29 mars 2019

Det är lite synd om Anders tycker man först.Han, som vill så väl, som försöker göra rätt och ständigt väntar sig katastrofer, stora eller små.Hanvill ha cred för allt han ordnar och fixar i köket, men får ingen av den kvinna han lever med, Kristina.Hon som påpekar att han kanske borde kunna kontrollera sina neuroser.Hon som tycker att man inte behöver " dela den intima sfären" med alla.Han tänker att hon är rädd att förlora kontrollen och att han måste sätta gränser.Det är som om de hela tiden tävlar om vem som har rätt.
Allt är som på film - han som en Ken tillsammans med Barbie.Det är mycket som samlas på hög i det äktenskapet.Det hjälper inte med en resa till Berlin, eller en långhelg i Paris. När för mycket har lagrats och Anders inte har stått upp för någonting alls och handlat i någon slags tyst protest, som psykoterapeuten i Bonusfamiljen, blir han plötsligt våldsam, något han försöker bortförklara. Hans mamma och fru har makt över honom, men han vet sin position.
Man står bredvid och betraktar. Det är som om författaren roat, men lite föraktfullt , betraktar mannen som till synes resonerar och analyserar rationellt, utan att utvecklas. Det blir något löjligt över honom. Man vill ruska av sig den klibbighet som uppstår i läsningen. Jag hastar igenom texten med en lätt olustkänsla rakt igenom. Lidbeck skriver mästerligt om vardagliga detaljer och normalitet. Ibland blir det absurt roligt:
" Ringa morsan? Dö? Ta en smörgås? "
Anders skulle man inte vilja ha som kompis. Men. " Det finns värre morsor att värre ta hand om." Eller?
Och vem har inte varit paniskt rädd för att behöva bo i en villa av mexitegel?