Recension av Ann-Marie

Att få en chans att säga allt det man aldrig sagt

14 juli 2020

I denna självbiografi skriver författaren rakt på sak och berättar om sin "Verklighet"- ett liv med handikapp. Frustrationen, sorgen och vreden över att hennes liv blev som det blev briserar här i boken som en bomb, när äntligen det som har burits inombords så länge släpps ut.
" Jag skriker men ingen hör mig, för det kommer inga ord ut ur min mun. Det fanns inga ord för de känslor jag hade inom mig."
Läsarna får följa med i kampen mot fördomar, utanförskap både i och utanför skolan, sjukgymnastik och habilitering, självskadebeteende och inte minst i kampen mot olika myndigheter. Det finns därför många som borde läsa den här boken. Den är viktig för skolungdomar, lärare, läkare, habiliteringspersonal, arbetsförmedlare och för oss alla andra som har förutfattade meningar om vad det innebär att vara handikappad och exkluderad från olika sociala sammanhang.

Bitvis känns berättandet nattsvart tungt och dystert, men här finns också humor och mycket kärlek. Kärlek till närstående och kärlek till musiken. Titeln "Genomskinlig grå" är för dem som lyssnar på kent bekanta ord. Att författaren avgudar kent är helt klart. (Någon som har sett deras konserter 26 gånger måste man kalla ett äkta fan.)
Titlar eller fraser från kentlåtar har blivit kapitelrubriker i boken och det är häpnadsväckande hur passande till innehållet de blir till varje kapitel. Att kents musik har varit en livräddare, bokstavligen, är något låtskrivaren Jocke Berg borde tackas för.
Boken tjänar på att läsas i ett sträck. När det gör ont i hjärtat av medlidande vill man lägga boken ifrån sig ett tag, men även om man gör det, så ska man veta att det kommer ljus efter tunneln.