Recension av Anna

1bok2katter3kopparte tycker:

12 maj 2021

Det här är oerhört stark och drabbande läsning.
Korta kapitel målar upp ögonblicksbilder som tillsammans blir en uppväxt fylld av ensamhet, saknad och oro.
Den där taggiga, trevande, laddade mor-dotterrelationen som är. De vill nog mötas men det är två individer med så många åsikter om varann att det är svårt att ens hitta en väg som leder till en gemensam punkt. Där finns en idealiserad bild av hur relationen ska se ut som verkligheten, Miranda, aldrig kan leva upp till.
Här finns ett fördelande av skuld, det är så viktigt. Och handlingar, känslor och uppmaningar får en underliggande betydelse som måste tolkas och uppskattas på rätt sätt. Ofta antyds de bara, eller är underförstådda.
Här finns klaustrofobin som kommer av en familj som hindrar en från att följa sina drömmar. En familj som ingen riktigt vet hur det gick till när den bildades.
Det är knivskarpa, hudlösa bilder av Mirandas utsatthet och ensamhet. Hon tar till de medel som finns för att slippa undan dem som plågar. Sjukligheten blir en flyktväg. Namnbytet till Mira är ett försök att skapa en annan persona, en annan verklighet. För att skapa åtminstone en illusion av kontroll utvecklar Mira tvångsbeteenden och försvinner in i sin fantasivärld. Tecknandet blir hennes livlina.
Uppväxten har lämnat Mira oförberedd att hantera alla tankar och känslor som kommer med tonåren och de första stegen mot vuxenblivandet. Hon går sönder. In i sin skaparbubbla, in i sin fantasivärld flyr Mira. Dit in släpper hon bara terapeuten som ger henne en förankring i verkligheten.
Sedan kommer hon till folkhögskolan. Där finns möjligheten att bli den hon vill vara. Nu blir Mira Mireille, tillräckligt stark för att åtminstone börja frigöra sig från sin historia. Här kan hon påbörja den slingriga vägen mot sin egen hemmahörighet, bortom föräldrahemmet.