Recension av Irene Kolare
Vitt hav en pärla i min boksamling
8 oktober 2021
Jag läste Roy Jacobsen "De osynliga" 2015. I den första delen i trilogin om Ingrid Mari Barröy skildras det hårda livet på Barröya, ett kargt norskt kustområde mellan åren 1913 och 1938, genom barnets ögon. Nu har jag med stor behållning läst den andra fristående delen "Vitt hav" utgiven 2016. Skildringen av 1944 är makalös. När Jacobsen beskriver denna övärld med solnedgång i havet, glömmer jag bort att förfasa mig över de små omständigheterna på Barröy och berörs istället av berättelsen om den lilla människan som obönhörligt utsätts för väder och vind och överlever.
Berättelsen är sällsam och vacker. Jag njuter av varje ord och var mening och se där tar berättelsen slut, men bilderna finns kvar hos mig. "De osynliga" och "Vitt hav" står nu där i boksamlingen och jag kan se fram emot att läsa dem igen, men jag vet redan nu att jag inte kommer att läsa den sista delen "Fartygets ögon". Men jag är ju inte "sämre karl" än att jag kan ändra mig om goda skäl skulle framkomma.