Recension av Anna
1bok2katter3kopparte tycker:
29 oktober 2021
Kaptenen och Ann Barbara av Ida Jessen har ett språk som gör att jag redan från första sidan är där, i berättelsen, på heden. Den skoningslösa, vattenlösa, människolösa heden. Den vackra, glödande röda heden. Den fågelfyllda, myllrande heden.
I juli 1754 kommer kaptenen åkande för att undersöka trakten och skaffa sig avtal om olika saker. Året efter återkommer han, med packning och djur, för att bosätta sig på heden. Med hjälp av sin rang och sin beslutsamhet får han det material och den arbetskraft han behöver för att bygga sitt hus. Han är 54 år, en gammal man i sin tid men yngre än de flesta. Hans namn är Ludwig von Kahlen.
Hans mål är att vara en föregångsman i att odla upp hedarna, utveckla landet som förstörts av krig, pest och skogsdöd. Genom att välja den svåraste platsen på Jylland vill han övertyga kungen om att hela ön är odlingsbar. Här blir han kung över sitt eget, vindpinade rike.
Det blir ett ensamt liv, ett strävsamt liv. Kaptenen är avig, illa sedd i bygden och principfast så till den milda grad att det slår tillbaka på honom själv.
Men slumpen lämnar en flicka hos honom och han blir fosterfar till Anmai Mus.
Och så kommer Ann Barbara. Hon är skadad av livet utan att ha blivit hård, är en som har förmågan att glädja sig över det lilla. Hon är både nära och fjär, undergiven och egensinnig. Hon är fördomsfull och omtänksam om den annorlunda. Hon ser till att kaptenen får mat på dagen och älskar honom på natten. Men när det kommer besökare försvinner hon och det har hon goda skäl till.
Berättelsen är vacker, lågmäld och långsam. Här finns inget behov av spektakulära effekter och dramatiska utspel. Den är baserad på en historisk person som här får en röst, kropp, personlighet och liv. Kanske har Ludwig von Kahlen aldrig varit så levande som på de här boksidorna.