Recension av David Armini
Såhär önskar jag att Kepler-böckerna vore
4 november 2021
Jag får tidigt en bild av att det är såhär jag önskar att Kepler-böckerna vore.
Bakgrund: Jag har att kluvet förhållande till Kepler. Plikttroget läser jag varje bok som kommer, och samma sak upprepar sig. Varför så mycket mord? Varför så groteskt? Det tappar ju all trovärdighet att det ska ske dessa våldsexcesser om och om igen. Så bestämmer mig varje gång att "det här var sista boken" men lik förb så läser jag nästa i serien.
Något i Annica Anderssons stil minner om Kepler-böckerna. Det är liknande metodisk uppbyggnad. Det är tydliga och utskrivna känslor. Det är en enkelt, rakt, konsekvent språk. De flesta personer är inte mer än normalt onormala. Det kommer nagelbitande cliffhangers.
Men så är det - tack och lov - utan utdragna, orealistiska våldsscener som dryper av våld och sadism.
Författaren lägger sig nära - men inte i - mittfåran för polis-/deckargenren. Den är befriande fri från medelålders grubblande manliga poliser med alkoholproblem: I stället är det ett mycket vardagligt och äkta persongalleri. Å andra sidan kliver inte porträtten igenom riktigt - jag hade önskat mer gestalt, ibland får jag nästan svårt att skilja till och med huvudpersonerna åt, Helle och Rakel. Jag hade uppskattat om författaren tog ut svängarna något mer med personerna för att kunna leva mig in i dem.
Det är också några språkliga märkligheter och det är väl ofta som "det snurrar i huvudet" - skönhetsfläckar som ändå är små med tanke på att det är en debuterande författare.
Jag ser fram emot mer från denna debutant och bryter gärna mitt Kepler-beroende med fler böcker av Annica Andersson.