Recension av Marias bokhylla

Spännande till sista sidan

22 maj 2022

På grund av en dubbelbokning flyttar Madeline och Gaspard in i samma hus, när de egentligen tänkt sig att vara på egen hand av olika anledningar. Ingen av dem vill egentligen vara den som flyttar ut därifrån och i slutändan är båda så intresserade av den tidigare ägarens liv att de istället bestämmer sig för att nysta i det och hitta de tavlor han påståtts ha målat precis innan han dog. Den tidigare ägaren Sean Lorenz var konstnär, men slutade måla när hans son och fru kidnappades och sonen mördades. Trodde alla i alla fall. Enligt Lorenz nära vän och gallerist, ska han ha målat tre tavlor men gömt dem innan han dog. Madeline och Gaspard letar efter tavlorna men fastnar allt mer i Lorenz liv och i idén han hade om att sonen inte alls mördats utan fortfarande är vid liv någonstans.

Guillaume Musso är en mästare på snara vändningar och oväntade slut. Det spelar ingen roll hur mycket jag tror att jag har koll, slutet är alltid en blandning av åhå och "jag visste det". Även så här. Jag tycker om att persongalleriet är ganska avskalat. Det är Madeline och Gaspard som är i fokus, och i viss mån också Lorenz och hans ex-fru Penelope, de andra är mer periferifigurer som har sin plats och anledning men som ändå passerar förbi utan att vi lär känna dem tydligt. Och det behövs, för både Madeline och Gaspard är väldigt intensiva personer. Jag tycker om att båda får vara ganska lika varandra på många sätt men ändå stå ut från varandra.

Språket är bra och även om det är långsammare start i den här boken än i flera av de andra Musso-romanerna jag har läst, tycker jag att det är ganska trevligt att få komma in i en liten lunk innan all action händer. För när det väl startar, då drar det igång ordentligt och håller i sig till sista sidan. Är det trovärdigt? Njae, det vet jag inte om jag skulle påstå, men det är också en del av den stora tjusningen med att läsa Musso. Det kan hända precis vad som helst i slutändan.