Recension av Anna

1bok2katter3kopparte tycker:

1 juni 2022

Laetitia Colombanis Draken är skriven på en vacker, poetisk prosa med korta stycken som ger plats för att stanna upp och känna mellan dem. Det är ett språk som får mig att känna den alltid närvarande hettan, se alla de tusen färgerna och känna de tusen dofterna.
I berättelsen finns Léna. Hon har levt ett liv där skolåret styrde rytmen, där läsårsstartens rutiner skapade trygghet och sammanhang. En sorg större än vad som går att bära får henne att fly, att ge sig ut på villovägar för att kunna hitta tillbaka till sig själv. Hon hamnar i Indien, ett land som redan på flygplatsen kastar sig över henne som ett vilddjur.
Medan allt ännu sover runt omkring henne tar Léna sitt morgondopp. Det enda hon ser på stranden är en liten flicka som flyger sin slitna, fransade drake. En dag räddar det barnet Lénas liv, som det ska visa sig på fler än ett sätt.
Flickan Lalita har slutat tala. Hon går inte i skolan. Det är den säkraste vägen till underkastelse, att strypa hennes tankar och drömmar. Lénas mål blir att ge henne möjlighet till utveckling, att ge henne sin röst. Det kommer ta tid, men Léna har inget som kallar henne tillbaka hem.
I ett land där dina möjligheter avgörs av vilken kast du fötts in i och där övergrepp är skrämmande normaliserade bestämmer sig Léna för att starta en skola för de barn som fötts utan förutsättningar. Att själv börja om från början och kanske börja leva igen.
Det blir en kamp mot fattigdomen och mot traditionerna. Även ett litet barn kan tjäna ihop en liten lön som kan utgöra all skillnad för familjen. Även en utfattig familj har sin stolthet och när man inte äger något annat kan man i alla fall äga sina traditioner. I dem ingår inte utbildning, särskilt inte för flickor. Ibland får Léna byta ett barn mot en påse ris men hon tvivlar aldrig på att "skola" är ordet som sparkar undan kastsamhället, ritar om samhällskartan. Det är en räddning, ett löfte om ett bättre liv.
Hon hittar också vänskap, rentav systerskap. Trots, eller tack vare, olikheter i ålder, ursprung, erfarenheter och perspektiv ger den kraft att fortsätta. Man behöver inte vara av samma blod för att vara en syster, dotter eller mamma.