Recension av Sara Gommel (Värmdö)

Man känner (obehagligt?) mycket igen sig. Min första...

7 maj 2013

Man känner (obehagligt?) mycket igen sig. Min första reaktion är att bli äcklad av Sophia Adolfssons väldigt utelämnande språk men samtidigt kommer jag på mig själv varför jag känner så: för att jag slås av en prydhet. Adolfssons språk imponerar inte väldigt på mig, inte heller hennes tunna försök till att hålla någon slags story levande med en liten "granntant" som skickar konstiga meddelanden genom brevinkastet. Det känns mest bara som en ursäkt för att få skriva den här boken som mestadels handlar om fyllehistorier, fylleligg, bakfylla, fylleragg, fyllehistorier, och ett extremt uttråkande jobb där alla säger samma sak till varandra hela tiden.

Jag letar och letar efter något som lyfter storyn, något slags klimax, men tycker att storyn håller samma tempo hela tiden. Det är gamla killar som blivit till kliande ärr, det är ytligt liv och det är stora bröst. Det är nikotingula väggar och ett evigt singelliv utan ett välfyllt kylskåp.

Jag längtar hela boken efter att Sophia Adolfssons huvudkaraktär ska växa upp, lägga av med sin självömkan. Men Adolfsson ska verkligen ha en eloge för att hon vågade ta steget med den här boken, hon vågade publicera en sällan skådat slag berättelse om vaginor, sextörst och det primitiva ropet på bekräftelse. På ett sätt är jag glad att jag läste boken eftersom den fick mig att inte känna mig normal, att mitt bekräftelsebehov och min sexlust är precis som huvudpersonens.

Detta är en viktig bok, om än ganska platt och stundvis tråkig, bok som jag tycker att ALLA man som kvinna borde läsa. I alla fall för den kvinnliga sexualitetens skull.