Recension av Bo Ranman
En stark läsupplevelse
5 februari 2014
Av alla de böcker som jag har läst i hela mitt liv så tror jag att denna bok är den som berört mig starkast känslomässigt, detta trots att alla faktiska händelser och det lidande de orsakade är i förväg kända.
Susan Abulhawas krönika över det folkmord som det palestinska folket utsatts för av israelerna sträcker sig från tidigt 1940-tal, fördrivningen 1948, de många krigen, krigsförbrytelserna i Sabra & Chatila till morden och övergreppen i Jenin på tidigt 2000-tal. Trots att man kan förutse dessa händelser i berättelsen så drabbas man av varje enskild händelse med en djup känsla av sorg och förtvivlan. Jag har läst Robert Fisks artiklar och hört Peter Werners modiga radioreportage där morden och de israeliska övergreppen beskrivs med kirurgisk precision och en stor detaljskärpa. De texterna väcker vrede och ilska medan Susan Abuhawas text berör en på ett så mycket djupare plan. Det beror först och främst på att boken är skriven av en kvinna med ett kvinnligt språk, skeendet är skildrat ur en flickas, ung kvinnas och en vuxen kvinnas perspektiv. Det beror också på att bokens originalspråk är arabiska, något som är tydligt i boken då många arabiska ord och uttryck finns kvar efter översättningen, men också därför att arabiskan är ett mycket poetiskt och uttrycksfullt språk.
Göteborgs Postens recensent skrev om boken när den kom ut att: "Har man en gång läst Morgon i Jenin så glömmer man den aldrig". Det stämmer fullständigt i alla fall för mig.