Recension av kjell jormfeldt

Hon sätter ord på det mikropsykologiska samspelet

13 november 2014

Lena Andersson har skrivit en ny roman om Ester Nilssons olyckliga kärleksliv. Den är längre än föregångaren och ännu mera utsiktslös i sin strävan att lösa den omöjliga ekvation som ett ojämlikt förhållande innebär. Den som älskar mest är alltid mest sårbar. Ester blir kär i en gift man som envist håller fast vid ett disharmoniskt äktenskap, medan Ester försöker övertyga honom om att deras relation är så mycket bättre. Historien böljar fram och tillbaka mellan närhet och avståndstagande i ett oändligt antal repriser ungefär som obeslutsamheten i en ungdomsförälskelse. Men att vuxna människor beter sig så, hon förblindad av besatthet och han utan moralisk styrsel, verkar inte trovärdigt. Vad hon ser hos denne man som är henne både intellektuellt och emotionellt underlägsen, framstår för läsaren som en gåta. Hade hon tröttnat om han var lika angelägen? När hon tillslut i desperation konfronterar den bedragna hustrun med fakta sammangaddar sig makarna i en gemensam förnekelseprocess där huvudpersonen Ester beskrivs som psykiskt sjuk. Ett klassiskt sätt att bemöta kvinnlig utlevelse, jämför den nyligen utgivna biografin om Märta Söderberg. Men älskarens psykiska status vill inte författaren sätta någon diagnos på. Dock finns inom den psykoanalytiska terminologin begreppet splittring för den försvarsmekanism som kännetecknas av att känslor, ord och handlingar inte stämmer överens.

Lena Andersson lanserar en ekonomisk teori om samspelet i en kärleksrelation. Kontrahenterna förfogar över varsitt konto där man kan ta ut eller sätta in kärlekskapital beroende på vad situationen kräver. Sociologen Alberoni har en annan teori som går ut på att ett förhållande fungerar så länge som deltagarnas projekt stämmer överens. Att Esters och Olofs projekt inte är kongruenta inser läsaren direkt.

Lena Anderssons bok är välskriven, intresseväckande och lärorik. Hennes styrka är förmågan att precist sätta ord på varje skiftning i det mikropsykologiska samspelet mellan man och kvinna. Som helhet vill jag ändå ge den ett något sämre betyg är föregångaren Egenmäktigt förfarande. Om författaren funderar på att skriva en tredje bok om Ester med en titel som alluderar på ett juridiskt begrepp, kan jag tipsa om bodräkt, som innebär förskingring av gemensam egendom.