Recension av Bo

men Lundell står still

1 januari 2015

Allt är i rörelse, men 451 sidor senare kan jag bara konstatera att för mig står Lundell still. Boken närmast rämnar av svada där punkten som skiljetecken tycks fientlig och Lundell levererar sina åsikter i en aldrig sinande ström: kritik mot samhället, samhällsfenomen, avsaknaden av solidaritet nuförtiden och den ständiga Lundellska pamfletten att Det Var Bättre Förr. Lundells romanskrivande har sedan 90-talet blivit alltmer nutidsfientligt eller nutidsavståndstagande. Kanske har det med åldrandet att göra, kanske med oviljan att ta in nutiden i all sin föränderlighet. Romanens huvudfigur, fotografen Joar Cirroan, är nybliven pensionär - självfallet kulturellt privilegierad, då Lundell inte skrivit om några s k vanliga människor sedan 80-talets början och generellt verkar ha svårt att identifiera sig med dessa - och denne Cirroan ska göra en retrospektiv bok, en tillbakablick över hans kulturella gärning, som tvingar honom att begrunda de val han gjort, människor han mött etc. Självfallet är detta ett carte blanche för obegränsat navelskådande, en inventering av livet i den glaskupa Cirroan levt och lever i och han tvingas dissekera sitt ego, givetvis utan att förstå hur osannolikt full av ego han är. Boken beskriver en värld som står still. Cirroan kommer inte ur fläcken. Orden är många, men någon rörelse handlar det inte om. Ibland syns en skärpa i skrivandet, men såhär långt down the road undrar jag om det är medvetet eller bara en lycklig slump från Lundell. Det är vidare närmast omöjligt att behålla en skärpa när man så ofokuserat vill uttrycka tankar om Så Mycket. Ordmässigt lämnar Lundell mig som vanligt mer än proppmätt, men jag känner efteråt samtidigt som vanligt en så stark hunger efter något substantiellt, fokuserat och På Riktigt - inte 451 sidor om något som känns som ännu en låtsasmänniska/låtsasman som försöker förstå sin egen existens utan att överhuvudtaget på fullt allvar våga rikta strålkastarljuset inåt och se kritiskt på sig själv.