Recension av Fantastiska berättelser

Mysig pusseldeckare med älskad karaktär

8 juni 2015

Oj vad jag tyckte mycket om den här Agatha Christine boken. Den var underfundig, den var underhållande, den var spännande och som vanligt kunde jag inte lista ut hur det hela slutade. Jag har alltid sagt mig gilla ms Marple mer än vad jag gillar Poirot men jag tror att jag sakta men säkert börjar ändra uppfattning på den punkten. Poirot med sin självgodhet är helt klart en väldigt speciell karaktär och när man lär sig tolka honom lite mer så växer han helt klart. Det blir just den där självgodheten som ger honom charm.
Berättelsen i sig är som vanligt väl uttänkt. Jag gillar miljöerna eller kanske framför allt de sociala konstellationer som man får röra sig i. 30-talet, engelsk badort, socialt spel mellan kvinnor och män, allt är väldigt mysigt och jag älskar de här tidpunkterna.
En annan sak som jag gillar med den här boken är bristen på motiv och att alla är lika förvirrade som jag är. Det rör sig ju som vanligt om de klassiska motiven, hämnd, pengar, passion, makt, men allt är väldigt oklart.
Ja det här är helt klart en väldigt läsvärd Christiebok, faktiskt en av de bättre jag har läst på senare tid.