Recension av Rachel

Silverfisken

18 september 2011

Jag hade ingen aning om vad den här boken handlade om och på baksidan står det:

Jag drömmer att jag är långt borta och att jag är frisk
pappa klär av mig pyjamasen
jag blir en silverfisk

Den är skriven som en poetisk monolog ur Fialitens perspektiv, och det gör så ont i hjärtat att läsa att jag inte kan beskriva det med ord. Det är mycket rim, mycket lek med ord, och mycket upprepningar som gör att det känns som att man är fast i den här lägenheten; i det här helvetet, och bara önskar sig så långt bort som det bara går,

men inte hittar någon väg ut.

Det mesta i Silverfisken är obehagligt att läsa. Johansson skriver på ett så otroligt avskalat och ärligt sätt att det känns som att man står framför ett gapande sår, och fast man känner för att vända sig om och låtsas som ingenting (som alla vuxna tycks göra), så vill man egentligen bara plocka upp denna trasiga varelse, springa bort med henne så fort man kan och plåstra om henne.