Recension av Anne

Besviken

13 februari 2012

Har läst Kristina Ohlssons två tidigare och tycker de är helt fantastiska, i en egen liga inom den svenska deckargenren. När jag läser Änglavakter upplever jag att det som tidigare varit styrkor i Ohlssons verk - vackert språk, trovärdiga personskildringar, spännande trådar som vävs ihop till en elegant helhet och upplösning - har blivit fällor för författaren. Jag upplever att viljan att utmana läsaren resulterar i bitvis klyschigt språk, omvägar i handlingen som verkligen inte leder framåt, och en upplösning som känns mer effektsökeri än något annat. Sedan skulle jag önska att presentationerna av karaktärernas bakgrund/historia kunde sammanfattas innan boken börjar och inte tillåtas dra ner berättartempot som jag tycker de gör här. Hoppas hoppas att detta är en lite formsvacka och håller ändå Ohlssons fana högt till den fjärde delen!