Recension av Tall_man

Vilket språk! Varje stycke är som en pralin.

30 augusti 2016

Det här är en väldigt sorglig men också väldigt underbar bok. Det sorgliga är alla livsöden och än mer sorgligt är att de efter kriget inte tilläts att äga och berätta om sina upplevelser.

Till en början var jag tveksam och trodde att bokens uppbyggnad som intervjubok skulle göra den spretig och att den skulle sakna driv och stringens. Den rädslan försvann redan efter någon sida. Det här är en bok som inte liknar något annat jag läst.

Underbart är det oändliga arbete Svetlana Aleksijevitj lagt ner i att genomföra och nedteckna alla berättelser. Underbar är den kärlek med vilken hon inte bara återberättar det hon får höra utan även hur hon beskriver de som berättar, gör de levande och låter oss krypa in bakom hennes ögon och uppleva det hon upplever.

Som topping på bakelsen har hon ett språk som är så vackert att jag på var och varannan sida stannar upp och säger till den som råkar vara i närheten; du, lyssna på det här. Vilken vacker mening.

Det är inte ofta jag känner att jag vill använda ord som metafysiskt för att beskriva en läsupplevelse, men den här gången ligger det ordet och pockar på hur jag än försöker skriva runt det. Läs den här boken, det är en metafysisk upplevelse!