Tappar mot slutet...
Susan hör av sin exmake Edward, 25 år efter skilsmässan, och vill att hon skall läsa en bok som han skrivit: Nattdjur. Varför nu, undrar Susan och drar sig länge för att läsa manuskriptet. Men så börjar hon och parallellt med Edwards bok följer vi Susans tankar på sitt liv och de val hon gjort. Nattdjur fängslar henne mer än hon anat och det känns som om hon till och med beundrar Edward, han verkar ha mognat på 25 år. Givetvis har hon det också på sitt sätt.
Nattdjur är en otäck historia och man vet till slut inte vem som är vän eller fiende.
Boken då? Ja, jag blir inte riktigt klok på denna som helhet. Den lämnar mycket till läsaren och detta är dubbeltydigt. Susan är ju också en läsare i boken och jag likaså. Trots detta är mina analyser inte alls som Susans utan jag blir lite besviken på Susan, liksom hon blir på Tony. Wright skapar en spänningsroman som faller platt mot slutet, vilket är lite synd.
Det blir en 2:a
Det börjar bra. Susan får boken Nattdjur från sitt ex...
Det börjar bra. Susan får boken Nattdjur från sitt ex i händerna och börjar läsa den, och boken hon läser är mycket spännande och otäck inledningsvis. Men allt eftersom blir den mindre och mindre intressant. Nattdjurs huvudpersons känsloliv är mycket skralt alternativt dåligt beskrivet. Hans kamp är meningslös, jag förväntar mig hela tiden mer än vad man får. Mot sista fjärdedelen av pocketen har jag slutat helt att bry mig om vad som händer i Nattdjur. Det tråkiga är att hon som läser boken inte heller är intressant. Hon är inte mycket mer än en parantes och hennes ex inte närvarande alls. Slutet kommer och går i samma värdelösa anda.
En tunn historia som jag kommer att glömma mycket fort, vilket jag också hoppas att jag kommer att göra, bortkastad tid!
Skälet till den andra stjärnan i betyget får boken tack vare ett trevligt språk, läste igenom boken på 4-5 timmar trots att det var trist och trögt på slutet.