Anektdoter om levnads(?)öden
1977 kom Magnus Ugglas skiva "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt" ut.
Inte för att jag vanligtvis går omkring och tänker på vad som kommer att hända efter min död, men någon gång ibland så händer det att jag gör det. Men det är just detta som händer huvudpersonen i Arto Paasilinnas Hoppsan, jag är död från 1980. Medan han (vi får aldrig veta huvudpersonens namn) uppskattande iakttar en kvinnas ben blir han påkörd av en bil och huxflux är han död. Han är dock bara kroppsligt död, hans ande reser sig upp och lever på som vanligt och vi får som läsare följa hans nya liv...som död. Boken är skriven med ett lätt anslag utan att för den skull vara enkel. Arto Paasilinnas stil att blanda det lättsamma med det allvarliga, humor med filosofiska resonemang är lyckat och gör att boken aldrig blir tråkig. Hoppsan, jag är död blir som en samling anekdoter där vi som läsare får följa både kända och okända levnads (?) öden.
små rolig bok
Hoppsan, jag är död! är en små rolig bok skriven med humör och glimten i ögat om vad som händer efter livet när man är död. En lättläst bok som inte kräver någon tankeverksamhet, men samtidigt lämnar inte historien några djupare spår efter sig.