Visar resultat för..."Acta Universitatis Upsaliensis"

This is one of the books that changed science. For the first time Linnaeus’s Fauna Suecica now meets its audience in a modern translation. Published in Latin in 1761 (expanded from the 1746 edition) it is a seminal work that helped to establish the foundation for the classification of modern species. It systematically categorises and morphologically describes 2,328 Swedish animal species – a journey from man to earthworm, revealing their ­ habits, environments, and historical context. It is a window into the mind of a scientific pioneer.

This study explores how eighteenth-century European Masons created archives, and how these archives in turn created Masons. It is an exploration of how a masonic archival culture was formed, and how different ideas, hopes, and anxieties were co-produced along with the records and manuscripts kept by masonic associations. At stake in these archival practices was the goal of establishing “order”.

Tim Berndtsson draws theoretical inspiration from works by e.g. Markus Friedrich, Randolph C. Head, and Cornelia Vismann, all of whom have articulated a process-oriented view of archival history. By using materials found in historical collections from masonic associations in present-day archives, especially registers and archival regulations, the author provides an overview of the documents accumulated in masonic archives and collections. Through studying not only the Masons’ practices of archiving and collecting, but also their discourses about “collections” and “archives”, Berndtsson can show how archiving filled administrative functions but also had implications for the kind of knowledge that Masons found their order to be a container for.

A historical exposé of archival history in a period stretching from early modernity to the modern period situates the archives of the masonic associations in a wider cultural-historical context. A general investigation of different repositories and means for archival accumulation within masonic associations shows how their record-keeping was frequently combined with collecting, and how both practices served to establish order at different levels. Two case studies, about the German based Order of the Strict Observance, and the Swedish Order of Freemasons, respectively, illustrate the effects of the notion of archived “secrets”, and explore the relation between masonic archiving and state administration. The final chapter discusses how masonic archives had an impact in the sphere of published literature: on the one hand, as a source of materials for sensationalist “exposures” and internal masonic-historiography and, on the other, as a theme for fantasies in literary fiction.

The study claims that archival practices stood at the centre, both of organisational efforts of building wide organisational networks with the capacity for strategic action, and of personal quests to acquire the “higher knowledge” believed to be on the orders’ inside.

This book is Tim Berndtsson’s doctoral dissertation presented at Uppsala University in 2020.

I Gunnar Valleys självbiografiska universitetsroman Lagerlunden, författad i början av 1930-talet, skildras filosofie licentiaten Ragnar Hvits sista tid fram till disputationen i ämnet klassisk grekiska vid Uppsala universitet. Tidpunkten är 1920-talets mitt. Förutom att skriva färdigt sin avhandling var Hvit tvungen att hantera sin egenmäktige professor Fredrik Jerfclou, kallad Trim. Förhållandet mellan lärare och elev hade med tiden blivit ansträngt och det stod klart att den unge forskaren inte hade någon framtid vid lärosätet. Lagerlunden är en skönlitterär roman men också en närmast dokumentär skildring av det sociala livet vid universitetet, vilket ännu präglades av traditionens tyngd. Professorerna var enväldiga och studentnationerna utgjorde strikt hierarkiska inrättningar. Det demokratiska tidevarvets utjämning hade dock börjat göra sig påmint, liksom nya inslag som jazz, motorfordon, biografer och charleston. De kvinnliga studenterna blev allt fler – en utveckling som inte hälsades med glädje på alla håll – och opinionsbildningen fann nya kanaler. För Ragnar Hvit framstod det mångsidiga och motstridiga Uppsala till en början som ”det jordiska paradiset”. Några år senare skulle han dock lämna staden i djup besvikelse. Lagerlunden är historien om hans Uppsalatid och om de människor från olika sammanhang han mötte under studietiden. Gunnar Valleys bok är en nyckelroman, varför en rad välkända akademiker passerar revy, om än förklädda under andra namn. Romanen kunde därför inte utges i samtiden; den ansågs rymma alltför oskrymtad kritik av levande och vid universitetet ännu verksamma personer. Efter nära ett århundrade blir, genom denna utgåva, Valleys Uppsalaskildring tillgänglig för första gången.

Denna avhandling studerar identitet och materialitet i hushållet von Linné. I studien analyseras bl a föremål, bilder, mantalslängder, bouppteckningar och texter för att situera hushållet von Linné i en rumslig och materiell kontext. Genom performativa praktiker i hushållet, självpresentation och användning av exempla i föreläsningar formerar medlemmarna i hushållet von Linné en särskild typ av persona. Med hjälp av delvis tidigare opublicerat material kastas här nytt ljus över en av Sveriges mest kände vetenskapsmän. Syftet är att studera hur Carl von Linné gör karriär och förutsättningarna för att bedriva vetenskap i 1700-talets akademiska Uppsala. Hushållet med hustru, barn och tjänstefolk var centralt för att den vetenskapliga vardagen skulle fungera. Tidigare forskning har i hög grad förbisett den materiella och rumsliga kontexten, men Carl von Linné fäster själv vikt vid dem när han framhåller att han har en kär hustru, vackra barn och att han bor i ett ”palais”. Annika Windahl Pontén är besökskoordinator vid Uppsala universitet och har bedrivit forskarstudier vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria. Detta är hennes doktorsavhandling.

Hur ska samhället hantera personer som begår brott, men som på grund av sitt psykiska tillstånd inte kan anses vara ansvariga för sina handlingar? Denna svårlösta fråga tycks i vår tid vara ständigt aktuell. I Kriminaldårar undersöks de historiska rötterna till dagens rättspsykiatri. Strax efter 1800-talets mitt låg ett rättsligt ramverk fast som skulle komma att bestämma de övergripande formerna för hanteringen av sinnessjuka som begick brott i Sverige ända fram till 1930-talets början. Perioden däremellan präglades samtidigt av stora förändringar inte bara i samhället i stort, utan också i omhändertagandet av människor som betraktats som sinnessjuka. Psykiatrin etablerades som en vetenskap, sinnessjukvården expanderade, och från och med tiden kring sekelskiftet 1900 började rättspsykiatrin formeras som en särskild gren av psykiatrin. I avhandlingen undersöks hur brottslingar som uppfattades som sinnessjuka hanterades i domstolar och inom sinnessjukvården under 1800-talets andra hälft och det tidiga 1900-talet, och hur denna hantering förändrades. Utifrån ett perspektiv som fokuserar den praktiska hanteringen av människor ges en ny bild av utvecklingen under perioden. Boken är författarens doktorsavhandling.

Transgressive, anti-social, and dangerous, Norwegian black metal is a type of extreme metal music that pushes boundaries. Through the 1990s, this music scene was linked to a series of church burnings and murders that made Norwegian headlines. Whether through its strong anti-Christian rhetoric or its history with violence and vandalism, it is a menacing style of music that seems at odds with many of the stereotypes of Norway. However, like all kinds of popular music, it is influenced by its environment. As such, Norwegian black metal reflects something about what it means to be “Norwegian.” The dissertation explores the ways Norwegian black metal uses history and expresses cultural memory, thereby confirming themselves as Norwegian as well as contributing to the definition of Norwegian-ness. History use and other expressions of cultural memory are thus understood in the context of modern Norwegian identity construction and the ways these identities have persisted since the nineteenth century.

I denna bok undersöks integrationen av barnen till alla så kallade östjudar (födda i det ryska tsarimperiet) som bodde i Sverige år 1880. Denna invandrargrupp var till viss del stigmatiserad och föremål för östjudefobi, ett slags selektiv antisemitism. Det svårmätbara fenomenet integration har brutits ner i olika områden: social, ekonomisk och politisk inkludering. Ett antal longitudinella delstudier har utförts. Samtliga 857 barn har i folkbokföringsmaterial följts till vuxen ålder. Drygt hälften av barnen lämnade Sverige, de flesta för USA där boendemönstret mer kom att likna det för judar generellt än svenska emigranters i allmänhet. Bland de kvarvarande skedde en påtaglig omflyttning från landsortsstäder till Stockholm och Göteborg. Inom dessa två städer skedde också en ganska stor omflyttning från mindre till mer välbärgade stadsdelar. Denna geografiska rörlighet var ett uttryck för en ekonomisk och social mobilitet, Nästan alla av barnens fäder var 1880 sysselsatta inom handelssektorn, men bara ungefär hälften av barnen som vuxna. Det fanns också en uppåtgående socioekonomisk rörlighet, i synnerhet för de män som blev kvar i Sverige. Många gjorde klassresor. Få konverterade till kristendomen, men många, framför allt män, gifte sig med kristna partners, däremot nästan ingen med någon från de gamla svensk-judiska släkterna. En av delundersökningarna visar att 21 procent av de män som blev kvar i Sverige bytte bort sina släktnamn, framför allt de slaviskt klingande. Detta skiljer sig från förhållandena i exempelvis Tyskland där främst typiskt ”judiska namn” byttes bort.

Körsång har klingat genom seklerna och speglat samhället. 100-årsjubilerande Uppsala domkyrkas gosskör är en del av detta genom vardagligt slit, konstnärliga framgångar, söndagligt gudstjänstsjungande och musikalisk glädje. Klingande musikalisk verksamhet är också en del av en tradition för Uppsala universitet och har så varit under dess drygt 500-åriga tillvaro. Kyrka och universitet har följts åt i samarbete och samverkan där musiken ofta varit en gemensam nämnare. Boken innehåller en längre historik samt kortare bidrag från personer som varit och är engagerade i Uppsala domkyrkas gosskörs verksamhet.

Denna avhandling undersöker mötet mellan Stockholms invånare och den så kallade polisbetjäningen som tillhörde Kungliga Poliskammaren, Sveriges första polisorganisation, under sent 1700- och tidigt 1800-tal. Det var en period som präglades av demografisk och ekonomisk stagnation, men som också utgjorde skådeplatsen för många glömda historier om dynamiska flöden och förändringar i vardagslivets organisering. Den Kungliga Poliskammarens dokumenterade alldagliga förseelser och möten, sådant som huvudsakligen ledde till låga böter och som ditintills inte bevarats på ett systematiskt sätt. Därmed ges en unik inblick i vardagens polisiära praktiker i staden. Undersökningen fokuserar på fall relaterade till uteliggande, kroghållning och renhållning. Hur dessa fall ansågs bryta mot ordningen och hur de skulle åtgärdas avslöjar ett på många sätt omstritt stadsrum. Resultatet visar att denna historiska period döljer oanade bråddjup. Påvisas gör en mängd olika processer och samband. Under samma period som hushållen blev mindre utestängdes också vissa individer som därmed intog staden i brist på alternativ, något som beskrevs med det nya begreppet ”uteliggande”. Till följd av att krogar avskildes tydligare från hemmen blev de också mindre flexibla och möjliga att förflytta genom stadsrummet. Allteftersom orenlighetens flöden betvingades och formaliserades tillslöts de privata gårdarnas gränser mot gatans offentliga sfär och blev svårare för polisen att överträda. Avhandlingen presenterar en övergripande förändring av hur det urbana rummets många linjer över tid blev tydligare och därmed viktigare att hålla. Därmed omformades gamla gränsplatser och nya uppstod.

I denna bok tecknar Lennart Nordenfelt en bild av professor Carl Yngve Sahlins (1824–1917) liv och filosofiska författarskap. Sahlin levde i en intellektuell atmosfär som präglades starkt av idealistisk filosofi, inte minst som den företräddes av den mycket framstående filosofen Christopher Jacob Boström. Sahlin blev Boströms kanske främste elev, i varje fall den mest inflytelserike. Sahlin var också under inte mindre än 13 år, 1876 till 1889, rector magnificus vid Uppsala universitet och kunde därmed starkt påverka det akademiska livet i Uppsala. Sahlin var en mycket flitig författare i Boströms anda. Hans böcker utgör i själva verket en betydelsefull ingång till Boströms filosofi. Men han behandlade också flera filosofiska ämnesområden som Boström aldrig på allvar gav sig in på. Och han gjorde inträngande analyser av ämnen som Boström bara flyktigt behandlade. Nordenfelt beskriver i denna bok också andra aspekter av Sahlins gärning som professor och universitetsrektor men också av hans liv utanför akademin. Som rektor kom Sahlin i kontakt med andra högre ämbetsmän i det svenska samhället. Han spelade en viktig roll i Uppsala stad genom uppdrag på flera skolor och i Akademiska sjukhusets direktion. Sahlin var också, framför allt under senare delen av livet, engagerad i pedagogiska frågor. Sahlin pläderade starkt för att den klassiska bildningens ställning skulle bevaras i det svenska skolsystemet. I anslutning till detta arbete tog Sahlin initiativet till att starta Svenska Humanistiska Förbundet 1896, i vilket han blev dess första ordförande.

Axel Hamberg (1863–1933) var professor i geografi vid Uppsala universitet och har för eftervärlden mest förknippats med sitt livslånga utforskande av Sarek. I ett tidigare skede av karriären var han mineralog vid Stockholms högskola och deltog då även i några arktiska expeditioner, både med A. E. Nordenskiöld och A. G. Nathorst. När han år 1895 gjorde sitt första besök i Sarek hade endast en handfull personer utanför den samiska kulturen besökt området – vid den här tiden fanns det fortfarande mer eller mindre okända områden att utforska, även i Sverige. Det som var tänkt som en sommars glaciärstudier expanderade snart till ett storslaget projekt, där området skulle ges en allsidig naturvetenskaplig beskrivning. Detta livsprojekt ledde inte bara till att Hamberg blev en ovanligt mångsidig vetenskapsman, utan gav även utlopp för hans tekniska talanger där olika instrument och fotogrammetriska kameror utvecklades, liksom nydanande husbyggnadsteknik. Denna bok, rikt illustrerad, är den första mer omfattande skildringen av Axel Hambergs samlade insats som vetenskapsman.

Carl Larsson är berömd och uppskattad för sina idylliska familjebilder från hemmet i Sundborn. Mindre kända är hans monumentalmålningar, trots att flera av dem pryder välkända offentliga byggnader i vårt land. Monumentalmåleriet var den del av hans konstnärskap som han själv satte högst. Ändå har det tilldragit sig begränsat intresse från forskningen. I den här boken sätts hans monumentalmålningar in i sitt europeiska sammanhang och studeras som bärare av samhälleliga, nationella och pedagogiska ideologier. De strategier Carl Larsson utnyttjade för att förmedla sitt budskap undersöks. Också förutsättningar i Carl Larssons egen psykobiografi bidrar till att förklara motivval och gestaltning i bland annat Midvinterblot på Nationalmuseum. Hans förhållande till konsthistorien och till sin samtids konst belyses genom egna uttalanden men också genom studium av hans bibliotek och reproduktionssamling på Carl Larssongården. Särskilt som monumentalmålare kunde Carl Larsson, utan att bli eklektiker eller imitatör, tillgodogöra sig impulser från äldre eller samtida europeisk konst men också från utomeuropeisk, inte minst japansk konst. Den samtida konsten i de tyskspråkiga länderna spelade en viktig roll för hans senare måleri, något som tidigare knappast uppmärksammats. Det finns all anledning att studera Carl Larssons måleri också utifrån ett genusperspektiv. Hans ofta komplicerade förhållande till mecenater och beställare granskas. Av största intresse är också receptionshistorien, inte minst då det gäller Midvinterblot, den kanske mest omstridda målningen i svensk konsthistoria. Boken handlar om konstverken men tecknar samtidigt en fascinerande bild av konstnärspersonligheten.

This dissertation outlines continuity and change in how national socialists in Sweden incorporated ideas of Christianity into their political project to establish a national socialist society from 1925 to 1945. The study includes national socialism into the political family of generic fascism – a genus of political ideology, often expressed as a worldview, whose mythic core in its various permutations is a palingenetic form of revolutionary, anti-egalitarian radical nationalism. The study focuses on Christian national socialism as a current within the Swedish national socialist landscape, showcasing a variety of conceptions pertaining to race, culture, society, history and theology. The study builds on a theoretical framework, which departs from ideas and their context being interrelated and that actors construe thought-figures (tankefigurer) in order to create order and coherence vis-à-vi their surroundings. The actors analysed in this dissertation are: the magazine The Nation, the political parties the Swedish National Socialist Party and the National Socialist Workers’ Party/Swedish Socialist Coalition, the organisation the Manhem Society, and the priests Ernst Ålander and Nils Hannerz. They sought in their political operations to reinforce ideas of a supreme but lost past followed by a degenerated present by desiring a struggle for a pervasive revolutionary national and/or racial revival. Ideas of Christianity were part of their racial interpretations of Swedish society – but in various ways, e.g. in how they related to Norse mythology. In conclusion, Swedish national socialists generally aspired, when issues regarding Christianity were concerned, a racial form of liberal theology interwoven with the Nordic racial soul and “liberated” from alleged Catholic and primarily Jewish elements. The national socialist state they sought to establish would include a folk church (folkkyrka) based on Jesus’ ethical teachings anchored in notions of Nordic racial supremacy.

The university library in Uppsala houses a manuscript that is believed to have been written in Iceland during the first quarter of the 14th century, perhaps even as early as the year 1300. According to the rubric on f. 2r (p. 1), it contains the work Edda as put together by Snorri Sturluson. The manuscript found its way to Sweden when Magnus Gabriel De la Gardie arranged for the purchase of a chest of books from the estate of Danish rector Stephan Stephanius of Sorø, Zealand, in 1650. Stephanius had received the book as a gift from his friend Brynjólfur Sveinsson, later Bishop of Skálholt, in 1639. Little else is known of the history of this manuscript, which has since often been referred to as Uppsala-Edda. The version of Snorri’s Edda discussed in this book is only preserved in one single manuscript, in which the work is internally divided with unrelated yet thematically connected material from other sources. The book especially discusses the parts of the work most often referred to as Uppsala Edda, while paying close attention to the fact that the DG 11 4to manuscript is itself an independent textbook that deserves to be understood and explained as such.

Innehållet i denna bok återges i samma form som vid de populärvetenskapliga föreläsningarna om örat som författaren hållit för patientorganisationer genom åren. Unika bilder visar det mänskliga örats estetik och samtidigt undviks fackuttryck och speciell terminologi, utan att ge avkall på vetenskapligt innehåll. Boken vänder sig inte bara till de som är engagerade inom hörsel och hörselvård utan till alla intresserade inom natur, biologi och medicin. Det är en hyllning till kroppens sinnrika skapelser, oförståeligt vist konstruerade i just örat. Vetenskaplig litteratur som citeras återges i slutet av boken för de som önskar mer bakgrundsinformation. Boken tillägnas Hörselskadades Riksförbund (HRF) och alla de fantastiska patienter som författaren mött under åren och de som gett sitt stöd till forskningen. Rikt illustrerad.

I den här avhandlingen studeras utvecklingen av samernas rättigheter från den tid då samerna först kom under den svenska kronan i mitten av 1500-talet, och slutar med tillkomsten av 1886 års renbeteslag. Särskild uppmärksamhet ägnas åt hur den rättsliga ställning och de rättigheter samerna hade förändrades över tid. Renskötselns framväxt som den viktigaste näringen hade en stark på verkan på organisationen av markanvändningen. Denna ny markanvändning bröt med den gamla organisationen där lappskattelanden utgjorde grunden. Det hela resulterade så småningom i 1886 års renbeteslag genom vilken samernas rättigheter var starkt reducerade i relation till äldre tid. Sedvanerätten som var oskriven lag hade i århundraden skyddat samernas rätt till mark. Efter 1886 års renbeteslag tillhörde den det förflutna. Samernas starka rätt till mark tunnades ut inom några få decennier. Förvaltningen av deras markinnehav flyttades till centrala förvaltningar långt från samerna själva. Nybyggarnas rätt stärktes under samma tid och utvecklades i enlighet med nationell lagstiftning med tiden till full äganderätt. Samernas rätt definierades genom 1886 års renbeteslag till en nyttjanderätt byggd på urminnes hävd. Kanske var det en anpassning till renskötselns organisation som byggde på ett kollektivt bruk som var grunden till detta. Denna avhandling behandlar de mekanismer som låg bakom detta historiska skeende.

Dionysia comprises 64 species of aromatic dwarf shrubs growing in crevices of steep or often overhanging rocks in semi-arid areas. Most species form cushions, and are covered in violet or yellow flowers in spring. They are restricted to the South-central part of the Irano-Turanian floristic region, ± corresponding to the Flora Iranica area. Several species have been used since antiquity for medicine and incense. Until the late 19th century, the drug Hamámá (Dionysia diapensiifolia) was marketed in India as an ingredient in various panaceas. It most likely corresponds to the most precious of the three kinds of ἄμωμον (latin Amomum) recorded by Dioscorides in the first century. Dionysia is a natural taxon, its monophyly well supported by DNA evidence. It is distinguished from related taxa by the apomorphies: shrubby habit with elongated woody branches, very dense amorphous burgundy or dark amber “bark”, woolly farina and ovules embedded in a fleshy placenta. The ancestral Dionysia was rock-growing with fairly large dentate leaves with revolute leaf vernation, stalked inflorescences with tiers of verticillate flowers subtended by foliaceous bracts, long-tubed yellow corollas, and many-seeded capsules (save for revolute leaf vernation, these characters are shared with the sister taxon Evotrochis). Changes to tighter cushions, small leaves, small bracts, sessile flowers, few-seeded capsules and large seeds occurred in parallel in several lineages. Like most species in the Primula group, all Dionysia species are heterostylous and obligately out-crossing, except for D. involucrata (homostylous) and D. teucrioides (mixed). Large phenotypic variation within populations, as well as in cultivated plants from single-mother seed batches, has been documented in many cases. The bulk of this book is a taxonomic treatment of Dionysia, with nomenclature, descriptions, distribution maps, photos and line drawings. The subgeneric classification is based on clearly recognizable natural entities. The enigmatic section Tapetodes is shown to be of hybridogeneous origin, based on DNA and morphology. Twelve new taxa (1 section, 9 species, 2 subspecies) are described: Dionysia sect. Primulopsis, D. tjeerdsmae, D. juniperina, D. mariae, D. moazzenii, D. revoluta ssp. ericoides, D. brinkii, D. gaubae ssp. nodosa, D. mallos, D. bokharii, D. crassifolia, D. alipourii. Four stat. and/or comb. nov. are made (D. sect. Tapetodes, D. involucrata ssp. gandzhinae, D. cespitosa ssp. isophylla and D. odora ssp. zeynepiae). Dionysia wendelboi and D. odora ssp. straussii are rehabilitated. The older name D. drabifolia replaces D. termeana, and D. bachtiarica is shown to be the correct name for “D. sawyeri” sensu Wendelbo, non Primula sawyeri G.Watt, nom. rej. prop., q.e. D. archibaldii. There are also overviews on morphology, phylogeny, biogeography, chemistry and scientific history, and finally advice on how to grow and propagate Dionysia, the latter largely informed by Marika Irvine from Göteborgs botaniska trädgård.

Varför byggs och rekonstrueras så många arenor i Sverige just nu? I Arenaboom. En arkitekturstudie av idrottsarenor i Sverige under 2000-talets första decennier diskuterar Oskar Nordell det nya milleniets arenaboom, vad som utgör en arena, och vad en arena i sin tur gör. Avhandlingen rör sig mellan kommunala stadsutvecklingsdrömmar och transnationella flöden, mellan idrottsligor och arkitekturhistoria. Den visar på och vidareutvecklar den avgörande roll arkitekturanalys spelar i förståelsen kring hur städer utformas och utvecklas, samt de nära förbindelserna mellan arkitektur och samhälle. Sedan millennieskiftet har fler än 50 nya idrottsarenor uppförts i Sverige och fler än 50 redan existerande anläggningar har genomgått större förändringar. Arenorna återfinns från nordligaste Lappland till Skåne i söder; i Sveriges största städer såväl som i några av de minsta kommunerna. Begreppet arena omfattar här både specialutformade projekt i miljardklassen och tidigare idrottsplatser och idrottshallar i mindre orter och förorter. Samtidigt är det inte ett svenskt fenomen. Arenor byggs och renoveras i många delar av världen – arenaboomen är global. Avhandlingen är upplagd som flerfallstudie med särskilt fokus på Stockholms olympiska stadion (1912), Löfbergs Arena i Karlstad (2001), Malmö Arena (2008), Guldfågeln Arena i Kalmar (2011) och Tele2 Arena i Stockholm (2013).

Under 1900-talets första hälft förändrades samhälle och kyrkoliv i Sverige på många sätt. Olika synsätt och strategier framfördes som gällde hur Svenska kyrkan skulle framträda under nya förutsättningar, inte sällan knutna till en syn på den som en folkkyrka eller nationalkyrka. Under denna tid växte en högkyrklig rörelse fram i Svenska kyrkan. Präster och lekfolk på olika platser i landet bildade sammanslutningar, ofta av ordensliknande karaktär, som tillsammans utgjorde ett rörelsenätverk. Rörelsen tog intryck av kontakter med kyrkor i utlandet men anknöt också till det som man uppfattade som en svensk kyrklig tradition. Den blev misstänkliggjord och betraktades som kontroversiell i sin samtid, men förespråkade också mycket som senare under 1900-talet har fått genomslag i kyrkolivet. Den högkyrkliga rörelsen blev en del av ett framväxande kyrkligt landskap definierat av olika så kallade kyrkligheter som har fortsatt att prägla det svenska kyrkolivet in i vår egen samtid. Under 1900-talets första hälft förändrades samhälle och kyrkoliv i Sverige på många sätt. Olika synsätt och strategier framfördes som gällde hur Svenska kyrkan skulle framträda under nya förutsättningar, inte sällan knutna till en syn på den som en folkkyrka eller nationalkyrka. Under denna tid växte en högkyrklig rörelse fram i Svenska kyrkan. Präster och lekfolk på olika platser i landet bildade sammanslutningar, ofta av ordensliknande karaktär, som tillsammans utgjorde ett rörelsenätverk. Rörelsen tog intryck av kontakter med kyrkor i utlandet men anknöt också till det som man uppfattade som en svensk kyrklig tradition. Den blev misstänkliggjord och betraktades som kontroversiell i sin samtid, men förespråkade också mycket som senare under 1900-talet har fått genomslag i kyrkolivet. Den högkyrkliga rörelsen blev en del av ett framväxande kyrkligt landskap definierat av olika så kallade kyrkligheter som har fortsatt att prägla det svenska kyrkolivet in i vår egen samtid. I denna avhandling undersöks den högkyrkliga rörelsens framväxt i Svenska kyrkan utifrån dess nationella och internationella kontext med teoretiska begrepp och metodiska verktyg som riktar in sig på aspekter som rörelse, kollektiv identitet och historiebruk. Resultatet är berättelsen om en rörelse som inte ville framträda på samtidens villkor men som samtidigt blev en del av Svenska kyrkans väg in i det moderna samhället.

Är kyrkorna aktuella i den konstvetenskapliga forskningen i dag? Det var en fråga för ett symposium vid Uppsala universitet om kyrkliga kulturarv. Ett trettiotal forskare och praktiker över hela landet med huvudsakligen konstvetenskaplig inriktning hade bjudits in för att diskutera under ett par dagar i oktober 2011 med professor emerita Lena Johannesson och professor Lena Liepe som huvudtalare. Kyrkobyggnaderna och deras bildskrud utgjorde ett huvudområde när konstvetenskap etablerades som ämne, men deras roll i ämnet förefaller ha blivit mindre. Är detta en naturlig utveckling eller något att beklaga? Vad betyder det för vården av kyrkorna i ämnet? Vilken plats har de kyrkliga kulturarven i undervisningen? Föredragshållarna vid symposiet presenterade sin forskning eller andra aktuella ämnen om kyrkor och kyrklig konst, sedda ur olika perspektiv. Föredragen omarbetades sedan till de artiklar som läggs fram i denna antologi.

När en ny regering tillträder, rivstartar det politiska arbetet i Regeringskansliet. Nyutnämnda statsråd kastas in i ministerrollen, ibland efter bara några timmars betänketid. Någon introduktionskurs hinns inte med. Statsråd som omgående fick börja leda arbetet i något av kanslihusets departement, har sagt att det var som att slängas in i en torktumlare eller som att stoppa huvudet i en svart säck. När politiska resultat ska levereras snabbt och effektivt – hur föreställer sig statsråden att styrningen av departementens dagliga arbete med ärendeberedningar ska gå till? Vilken styrstrategi bedömer de fungerar bäst för att få fram de rätta regeringsbesluten? Lena Noreland, författare till boken, var under många år opolitiskt anställd i Regeringskansliet och arbetade för ett flertal statsråd, som tillhörde regeringar med olika politisk färg. När en ny minister tillträdde, var det ur tjänstemannaperspektivet både viktigt och spännande att se hur styrningen av arbetet skulle komma att ske. Det visade sig efter hand, och medarbetarna i departementen rättade sig efter den ordning som statsråden ville ha. Sina personliga tankar om styrningsuppgiften avslöjade statsråden sällan eller aldrig. Ett stort antal personer som var statsråd i regeringarna under åren 1991- 2014, har intervjuats av författaren. De har fått beskriva sin syn på en del av regeringsuppdraget som de troligen inte hade i fokus vid tillträdet. I boken finns många citat med deras svar och kommentarer till vilka strategier och medel som de kom att använda för att styra det interna arbetet i Regeringskansliet. De styrde så som de föreställde sig att den toppolitiska positionen och de individuella omständigheterna krävde och möjliggjorde. De lagade efter läge. Lena Noreland har under ett antal år varit knuten till Statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Laga efter läge. Statsråds föreställningar om styrning i Regeringskansliet är hennes doktorsavhandling.

Arkitekten Johan Fredrik Åbom (1817–1900) har på grund av sin stora produktion blivit kallad ”Sveriges flitigaste arkitekt”. Han är upphovsman till en rad kända byggnader såväl i Stockholm som i andra svenska städer och samhällen. Under sin drygt fyrtioåriga tjänstgöring vid Överintendentsämbetet hade han också många kyrkobyggnadsärenden på sitt bord. Inga Lena Ångström Grandien har för varje sådant ärende granskat ritningar och handlingar i departementsarkiv vid Riksarkivet och ger i denna bok en unik inblick i ärendegång, argumentation mellan församlingar och myndighet, byggmästare och Åbom, och i vad mån hans ritningar förverkligades i kyrkobyggnaden. I boken undersöks också bland annat tidens krav på ”sann arkitektur” och synen på förhållandet mellan material och form. Den är rikt illustrerad med flera originalritningar av Åbom. Föreliggande volym i serien Arcus sacri, AUU, är ett viktigt bidrag till kunskapen om 1800-talets arkitektur- och kyrkobyggnadshistoria. Inga Lena Ångström Grandien (f. 1952) är docent i konstvetenskap. Hon har varit verksam vid Stockholms universitet och vid Högskolan Dalarna i Falun och arbetar för närvarande på en monografi om Johan Fredrik Åbom.

Stockholms slott intar en särställning som kungligt residens och omistlig kulturmiljö. Denna bok berättar om hur slottsbyggnaden under det långa 1900-talet har etablerats som ett betydelsefullt konst- och kulturhistoriskt monument och nationellt kulturarv. I studien tecknas 1900-talets strävan att restaurera, vårda, vetenskapligt beskriva och pedagogiskt förmedla de kungliga miljöerna till allmänheten med utgångspunkt i monarkernas engagemang för slottsbyggnaden och samlingarna, slottsarkitekternas gestaltande bidrag och framväxten av Kungl. Husgeråds kammaren som kulturvårdande institution. De musei- och utställningsmiljöer som har tillkommit under tidsperioden 1880–2000 behandlas ingående: Slottsmuseum, Gustav III:s antikmuseum, Skattkammaren, Livrustkammaren och Museum Tre Kronor. Den nationella konsthistorieskrivningen, kungliga samlartraditioner, restaureringsverksamheten och de publika utställningarna under 1900-talet belyses likaså i denna kart-läggning av Stockholms slott som kungligt residens och ett kulturarv tillgängligt för alla medborgare. Rebecka Millhagen Adelswärd är konst- och arkitekturhistoriker, verksam i Stockholm. Detta är hennes doktorsavhandling i konstvetenskap.

När den ihreska handskriftssamlingen på Uppsala universitetsbibliotek katalogiserades i början av 1900-talet fann man en samisk uppteckning från 1770-talet som visade sig ha tillkommit utanför Gävle. Uppteckningen, som består av en rituell s.k. björnvisa och en omfattande ordlista, hade sammanställts av östgöten Per Holmberger (1745–1807). För att förklara hur samiskt språkmaterial kunnat samlas så långt söderut i Sverige har tidigare forskare antagit att Holmbergers sagesmän varit kringströvande, fattiga samer som förirrat sig bort från sina hemtrakter och man hävdade att deras språk var sydsamiska. I boken Per Holmberger och sockenlapparnas språk presenteras för första gången en utgåva av Holmbergers hela ordlista som sedan analyseras med tonvikt på språk och kultur. Ordlistans språk stämmer inte överens med någon enskild samisk språkform av idag utan företer drag från många skilda håll. Analysen av ordförrådet visar att sagesmännen var integrerade i den svenska bondbyn och att de funnits i trakten under lång tid. Den äldre förklaringen – att det rörde sig om kringströvande, förirrade samer – berodde av allt att döma på att svenska språket betraktades som det främsta kriteriet för svenskhet vid 1900-talets början. På Holmbergers tid var det däremot den lutherska religionen som visade vem som var svensk. Även samisktalande var goda svenskar.

Uppsalas studentnationer är idag mest bekanta genom sitt rika sociala liv. De har dock en lång historia. Redan 1663 erkändes de av universitetet, och under århundraden har nationerna varit platser för akademiska övningar. Ända sedan 1600-talet har där hållits orationer och studentledda disputationer, och under 1800-talet grundades olika tal- och debattföreningar, som ibland fortlevde långt in på 1900-talet. På nationerna har alltid vältalighet utövats. Vältaliga studenter beskriver hur nationerna genom övertygande kommunikation flyttat fram sina positioner och begärt legitimitet och erkännande. Hela tiden har studenterna tränat sin egen och kamraternas muntliga förmåga, och vid nationerna har denna akademiska verksamhet ibland gått hand i hand med mera uppsluppna tillställningar. Boken utgavs först på engelska 2012 under titeln Eloquent Students: Rhetorical Practices at the Uppsala Student nations 1663-2010. Översättaren Carina Burman har tillsammans med författaren bearbetat boken för en svensk publik.

During the second half of the eighteenth century, the city of Naples had three music conservatories: the Conservatorio di Santa Maria di Onofrio, the Conservatorio di Santa Maria di Loreto, and the Conservatorio di Santa Maria della Pietà de’ Turchini. Through disciplines such as solfeggio, partimento, and counterpoint, the students at these institutions received highly professional training in singing, instrumental playing, and composition. This study reveals new evidence that partimenti were used not only as exercises in keyboard playing, but also as exercises in written counterpoint. As counterpoint exercises, partimenti were used either as bass lines over which students wrote one or several contrapuntal parts, or as notational devices that facilitated the sketching of fugues. Musicologists have previously encountered considerable difficulties in identifying and describing differences between the schools of Leonardo Leo and Francesco Durante, represented by the terms Leisti and Durantisti. This study shows that these schools are primarily defined through different methods of teaching counterpoint. Contemporary counterpoint notebooks show that the maestri at Sant’Onofrio and Santa Maria di Loreto followed Durante’s teaching methods, while the maestri at La Pietà followed Leo’s teaching methods. The school of Durante emphasized the writing of melodic lines over a hexachordal scale or a partimento bass, using different methods, such as the moti del basso and prescribed conditions. The school of Leo favored the use of invertible counterpoint, emphasizing skills in sketching and writing choral fugues from subjects and countersubjects. For the first time, the partimento and solfeggio repertoire used at the Neapolitan conservatories has been systematically investigated through the creation of two research tools, the databases UUPart: The Uppsala Partimento Database and UUSolf: The Uppsala Solfeggio Database, published online on two companion websites.

This dissertation aims to provide new knowledge about Jewish responses to the Nazi persecutions and the Holocaust. This has been done through a study of the actions of the Jewish minority in Sweden during the Nazi era. The study focuses on the Jewish Community of Stockholm (Mosaiska församlingen i Stockholm, or MFST) but also looks at other Jewish organizations as well as Jewish individuals in Sweden and their differing responses, here conceptualized as political actions (like protesting and lobbying), refugee assistance and relief. This study seeks to contextualize the response of Swedish Jews through an evaluation of their room for maneuver and incitements to act. It has identified a number of factors that, to a varying degree, enhanced or limited Swedish Jews’ ability to aid the victims of Nazi terror, including Swedish immigration legislation and refugee policy, the availability of information about the extent of Nazi atrocities, the relative effectiveness of Jewish organizations, and the financial resources available to the various Jewish relief committees. The ‘liberal imagination’ of the Jewish elite, and a system of refugee aid based on traditional philanthropy also shaped the Swedish Jewish response – and neither was adequate to the scope and enormity of Nazi violence against the Jews. Nevertheless Swedish Jews engaged in a wide range of aid efforts. They raised a large amount of money for relief aid, and supported many refugees financially. They protested against German persecution, as well as Swedish and international indifference to the plight of the Jews. Swedish Jewish representatives repeatedly tried to influence the Swedish and US governments to adopt a more generous policy towards Jewish refugees. They negotiated with Swedish officials in order to raise the immigration quotas for Jewish refugees and introduce new categories of persons who might be eligible for entry. At the time there were two major international networks of Jewish organizations, one mainly Liberal and one predominantly Zionist. This dissertation also shows that the MFST not only was influenced by both of these networks, but also that it took an active role in them. Although previously described as divided, the study shows that the Swedish Jews acted for the most part in concert and that there was broad support among them for the aid policies of the MFST.

Dubbelt öl ger gott humör ställer Bellmans diktning och Bryggareföreningens boksamling sida vid sida och kontrasterar ölet i vitterheten mot ölet i verkligheten. Ölet skummar i Bellmans diktning, ibland i överflöd. Men på 1700-talet beskrevs också öl som hälsosamt. I denna bok visar Carina Burman på två aspekter av sjuttonhundratalets öl – litteraturens och verklighetens. Bellman skrev inte endast om ”Vin och Flickor och Fredmans stråka” utan också om öl. ”Dubbelt Öl ger godt humeur, / Enkelt Öl jag aldrig smakar” konstaterar Fredman i epistlarna. Det dubbla ölet var starkt och berusande, det enkla svagt och vardagligt. Uppsala universitetsbibliotek har en betydande ölsamling, framför allt genom en donation från Svenska bryggareföreningen som innehåller böcker om öl från sex sekel, däribland sjuttonhundratalet. Här är det vardagens öl som dominerar. Boken ställer Bellmans diktning och Bryggareföreningens boksamling sida vid sida och kontrasterar ölet i vitterheten mot ölet i verkligheten. Carina Burman är docent i litteraturvetenskap och har tidigare givit ut ett stort antal böcker, såväl litteraturvetenskapliga som skönlitterära. Flera av hennes böcker behandlar 1700-talets litteratur.