Visar resultat för..."Migra"

I sin förra bok »Bland fiskare och småbönder på Rödlöga« berättade Britt Bogren Ekfeldt om den bofasta befolkningen på ön. I den här boken har hon samlat dagböcker och brev och lyssnat till berättelser från personer som har någon anknytning till Rödlöga. Materialet omfattar hela 1900-talet.Rödlögabor är alla de människor som befolkar Rödlöga delar av året. De bor i Stockholm eller på fastlandet och har sin utkomst där men reser till Rödlöga på semestrar och ledigheter året om. För de som förr hade sin utkomst på Rödlöga och bodde där året runt existerade inte ordet semester. De gjorde tvärtom, de tog lite ledigt och reste till fastlandet då och då, hälsade på släkt och vänner samt gick till läkare och tandläkare. Besök på vår- och höstmarknaderna i Norrtälje var också viktiga. På Rödlöga kände alla varandra och många nuvarande öbor har starka kopplingar bakåt och de flesta vet »vem som är vem«. Den här boken ger en ökad kunskap om hur vardagen såg ut under en tid med stora förändringar, både för den bofasta befolkningen och för sommargästerna. Britt Bogren Ekfeldt är etnolog och har arbetat på Nordiska museet.

Utåt sett en välmående, ljus och socialt lyckad familj. Men bakom ytan döljer sig ett mörker. En pappa som inte vet hur han ska ­hantera sin roll som far och som inte har någon att prata med om sina tillkortakommanden. En pappa som med tystnad bestraffar sina närmaste och flyr till ensamheten på isiga fjällvidder och ­blåsiga hav. Och en överansträngd mamma som kämpar för att ­tillgodose den stora barnaskarans behov samtidigt som hon ­drömmer om ett annat liv. I boken skildrar författaren barnets längtan efter att bli sedd, och hur rädslan för att göra fel, säga fel, vara fel, påverkar barnets självbild. Det är en ­osminkad beskrivning av en pappa – men också en längtan efter den person som borde lotsat barnet ut i världen.

This is the untold history of the United States Border Patrol from its beginnings in 1924 as a small peripheral outfit to its emergence as a large professional police force. To tell this story, Kelly Lytle Hernandez dug through a gold mine of lost and unseen records stored in garages, closets, an abandoned factory, and in U.S. and Mexican archives. Focusing on the daily challenges of policing the borderlands and bringing to light unexpected partners and forgotten dynamics, Migra! reveals how the U.S. Border Patrol translated the mandate for comprehensive migration control into a project of policing Mexicans in the U.S.-Mexico borderlands.

This is the untold history of the United States Border Patrol from its beginnings in 1924 as a small peripheral outfit to its emergence as a large professional police force. To tell this story, Kelly Lytle Hernandez dug through a gold mine of lost and unseen records stored in garages, closets, an abandoned factory, and in U.S. and Mexican archives. Focusing on the daily challenges of policing the borderlands and bringing to light unexpected partners and forgotten dynamics, "Migra!" reveals how the U.S. Border Patrol translated the mandate for comprehensive migration control into a project of policing Mexicans in the U.S.-Mexico borderlands.

As immigration from Mexico to the United States grew through the 1970s and 1980s, the Border Patrol, police, and other state agents exerted increasing violence against ethnic Mexicans in San Diego's volatile border region. In response, many San Diego activists rallied around the leadership of the small-scale print shop owner, Herman Baca, in the Chicano Movement quest to empower Mexican Americans through Chicano self-determination. The combination of increasing repression and Chicano activism gradually produced a new conception of ethnic and racial community that included both established Mexican Americans and new Mexican immigrants. Here, Patino narrates the rise of this Chicano/Mexicano consciousness and the dawning awareness that Mexican-Americans and Mexicans would have to work together to fight border enforcement policies that subjected Latinos/as of all statuses to legal violence.By placing the Chicano and Latino civil rights struggle on explicitly transnational terrain, Patino fundamentally reorients the understanding of the Chicano Movement. Ultimately, Patino tells the story of how Chicano/Mexicano politics articulated an ""abolitionist"" position on immigration - going beyond the agreed upon assumptions shared by liberals and conservatives alike that deportations are inherent to any solutions to the still burgeoning immigration debate.

As immigration from Mexico to the United States grew through the 1970s and 1980s, the Border Patrol, police, and other state agents exerted increasing violence against ethnic Mexicans in San Diego's volatile border region. In response, many San Diego activists rallied around the leadership of the small-scale print shop owner, Herman Baca, in the Chicano Movement quest to empower Mexican Americans through Chicano self-determination. The combination of increasing repression and Chicano activism gradually produced a new conception of ethnic and racial community that included both established Mexican Americans and new Mexican immigrants. Here, Patino narrates the rise of this Chicano/Mexicano consciousness and the dawning awareness that Mexican-Americans and Mexicans would have to work together to fight border enforcement policies that subjected Latinos/as of all statuses to legal violence.By placing the Chicano and Latino civil rights struggle on explicitly transnational terrain, Patino fundamentally reorients the understanding of the Chicano Movement. Ultimately, Patino tells the story of how Chicano/Mexicano politics articulated an ""abolitionist"" position on immigration - going beyond the agreed upon assumptions shared by liberals and conservatives alike that deportations are inherent to any solutions to the still burgeoning immigration debate.

Bilingual edition (English/German) / Zweisprachige Ausgabe (deutsch/englisch) MigraTouriSpace is an artistic examination of travelling as an approach to the phenomena of migration and tourism, and of the many ways in which they overlap. Understanding that when people travel they also take with them spaces and images means that tourism no longer inevitably refers to the vacation as an exceptional state. Brought back home, the tourist’s gaze has long operated to shape everyday life.For three years, artist Stefanie Bürkle and her interdisciplinary team travelled between Berlin and South Korea, photographing and filming. The result of this research is an atlas of images, with places such as the Vietnamese wholesale market Dong Xuan Center in Berlin Lichtenberg and the German Village, Dogil Maeul, in South Korea, that demonstrates the tension between a migration of culturally coded spatial contexts and post-touristic practices. With a preface by Martina Löw

Det är tidigt 70-tal och Ulla bor med några vänner i ett kollektiv. Hon strävar efter att hålla ihop sin nya familj med dess skiftande medlemmar, samtidigt söker hon utlopp för sitt sociala engagemang i en vänster som splittras allt mer. Efter studier på vuxengymnasium och en tids vånda söker hon jobb på Marabou. Där finner hon en oväntad lust och glädje, och tvingas så småningom att ompröva synen på sig själv. Till alla lycka bär är en personlig skildring av några år i nära kontakt med många människor. Där förekommer också en hund i en viktig roll. »Berättelsen är på en gång rolig och sorglig… med en ovanlig arbetslivsskildring av kvinnogemenskap på chokladfabriken.« Åsa Moberg

»Jag var varken planerad eller önskad.« Så börjar Malin Gunnarsson sin livsberättelse. Med den vann hon Liv i Sveriges manustävling på temat Mitt liv, mitt arbete. Författaren knyter ihop berättelsen om yrkeslivet med privatlivet till en väl fungerande helhet. Samtidigt ger hon en målande bild av Stockholm från 50-tal till nutid, av arbete i stort och av tidsandan. Läsaren får insyn i hennes arbete som metallkonstnär och de hart när omöjliga förutsättningar som råder för att kunna försörja sig på det. Hon ger en fördjupad insikt i hur det är att tvingas balansera på marginalen och vilka följder detta får i ett ekonomiskt ojämlikt förhållande.

En självbiografisk berättelse som tar avstamp i en mammas självmord för att därefter låta smärtan fungera som ett nav kring makt och maktlöshet, ­passion, våld och missbruk. Där finns dotterns ilska över att livet inte kunde ge mamman en annan utväg, hon som ständigt kritiserade ojämlik­heten mellan könen. Där finns också raseriet över det förtryck pappan utövade i familjen, han som alltid kämpade mot klassamhället. Utåt var pappan antiauktoritärt, inåt familjen var han starkt auktoritär. Pappan var dottern Christinas första stora kärlek, men hans behandling av mamman skapade sprickor mellan dem. Ändå lyser kärleken till både mamman och pappan igenom berättelsen där författaren söker ledtrådar till varför Christina blev den hon blev. Hennes roll i den fattiga arbetarfamiljen var att lyssna på mammans sorger, balansera pappans nycker och ta hand om sina små bröder. Närheten till morfar som var statare blev en viktig del av och ett stöd för henne under uppväxten. Redan som mycket liten flicka förstod hon att vuxna kvinnor blöder och titeln beskriver en stark förväntan inför att bli stor och att vara kvinna. Och man kan blöda på många sätt. I berättelsen finns också passionerna i det vuxna livet. Mannen som ljög om det mesta och blev far till hennes barn, missbrukaren som hon förälskade sig i trots alla varningsklockor. En annan passion var drömmen om att bli operasångare, en dröm som hon fick ge upp på grund av sjukdom. Men hur hon ändå i mogen ålder fick göra just sin önskeroll Carmen och fick kritikerna på fall.

Sverige har liksom nästan alla länder i världen skrivit under Barnkonvetionen som antogs av FN 1989. Däremot hör Sverige inte till de länder som skrivit under FN:s tredje tilläggsprotokoll om en internationell klagomekanism som trädde i kraft 2014. Denna ger barn möjlighet att vända sig till FN:s Barnrättskommitté om barnets rättigheter har kränkts. Detta först då alla möjligheter på det nationella planet har uttömts. Boken ges ut i samarbete med SAMBA – samarbete för barnen.

Det var sommaren 2015 vi vandrade, från Göteborg till Karlskogas vapenfabriker. Månaderna innan Sverige exploderade i solidaritet. Ett år då flyktingförläggningar attackerades. I en tid då debattens vågor gick höga också om svensk vapenexport. Vår väg kantades av möten med flyktingar, soldater, freds­aktivister. Vi ville lyssna, inte fastna i oförsonlighet, ställa frågor om krig, flyktingskap och vapenexport. Hur ska vi göra om vi inte vill vika oss för våld och förtryck, men inte heller svara med samma mynt, möta våld med våld, förtryck med förtryck? Finns en tredje väg?

De är de första med ryggmärgsbräck som inte bara nått vuxen ålder utan hunnit bli medelålders och ännu äldre. Förr dog nästan alla strax efter födelsen men med förfinad medicinteknik och bättre vård överlever de flesta och blir vuxna i dag. Renée Höglin, själv förälder till en vuxen son med ryggmärgsbråck, skriver initierat om sitt eget föräldraskap och om de iakttagelser hon gjort sedan 70-talet beträffande villkoren för att vara anhörig och vistas i en funkisvärld som omvärlden vet alltför lite om. Hon intervjuar också ett antal personer med ryggmärgsbråck som berättar om hur deras liv utformades.

Tjugo procent av den arbetande befolkningen i Sverige jobbar natt. I den här boken får vi träffa några av dem. De berättar om vad de gör på jobbet medan vi andra sover och hur det är att behöva ta sig till jobbet just när kompisarna ska ut och festa eller familjen har satt sig framför teven. Hur det är att behöva sova när barnen ska till träning, eller inte kunna följa med på midsommarfirandet eller nyårsvakan. De skriver om kampen om att försöka hinna sova ikapp de förlorade sömntimmarna. Om den speciella gemenskap som uppstår i just nattskiften. Om drivkrafter, svårigheter. Och inte minst om stolthet. Vi får bland annat möta tidnings­budet som är noga med att släppa in tidningen försiktigt i brevinkastet för att inte väcka, nattsköterskan som tröstar med whisky mitt i natten, polisen som inser att hans närvaro gör skillnad och lokföraren som vaktar sitt lok om natten. Dessa är bara några av bokens alla 26 röster, som tillsammans speglar mångfalden av allt det arbete som utförs nattetid i vårt land. Tröttheten löper som en röd tråd rakt genom boken. Om den skriver också docent Göran Kecklund, Stressforskningsinstitutet, i det avslutande kapitlet.

Hur klarar man av att leva vidare när en älskad son dör? Elisabeth Ritchey berättar i sin bok om sorgen och saknaden efter sonen som dött av missbruk. Minnen av honom blandas med tvivlet på sig själv som mamma. Sonens ständiga försäkran: Det är lugnt morsan! är ett mantra hon hela tiden måste förhålla sig till. Gjorde hon verkligen allt för honom? Kunde hon inte ha gjort mer? Skuldkänslorna river och bränner, de förföljer henne och gör livet nästintill outhärdligt. För att försöka förstå vänder hon på alla tänkbara stenar: sonens uppväxt, hans högkänsliga personlighet, relationen till pappan, de senaste forskningsrönen om beroendesjukdomar. Hon letar efter svar i sonens egen bok som han skrev året innan han dog: Välkommen till helvetet (av Alexander Ritchey). Till slut faller pusselbitarna på plats. Då ser hon också sin egen roll som medberoende.

En kvinna följer med en man till en ensligt belägen stuga. Hennes förhoppningar inför en helg på tu man hand är höga. Men vad vill han? Och vem är han egentligen? En annan kvinna väntar på restaurangen på den som aldrig kommer, och får källarmästaren att minnas sin egen väntan. Det unga paret sitter på en annan restaurang och funderar frenetiskt var för sig på vad som är det rätta att säga i sammanhanget. Den gamla damen som hoppas få bjuda sin baneman på blåbärspaj, har hon verkligen levt ett dubbelliv eller tror hon det bara? Dessa är några av berättelserna i Ingrid Sjökvists novellsamling. Hon kan konsten att inte skriva för mycket. Som läsare får vi själva fylla i där texten tar slut. Här möter vi människor som inte uttrycker vad vill, deras stumhet är påtaglig. Vad väntar de sig egentligen?

Ett 50-tal personer berättar om sitt engagemang, hur de alla grep in med tid och pengar, kunskaper och egna erfarenheter där samhället i övrigt inte hann med. De finns, och fanns, runt om i landet, inom en mängd olika områden, i föreningar eller bara som privatpersoner. I boken berättar de med egna ord om sina upplevelser. Därmed kompletterar de officiell statistik och tidningsrubriker och bidrar till en bredare bild av den här unika tiden i vår historia. Unikt i vår historia är däremot inte frivilliga insatser i migrationen. Ända fram till 1941, då Statens flyktingnämnd bildades, fick människor som tagit sin tillflykt till vårt land förlita sig på med­människor, släktingar och bekanta, föreningar eller intresseorganisationer, där Röda Korset intog en särställning. Det berättar forskarna Jesper Johansson och Malin Thor Tureby i bokens slutkapitel. I boken konstaterar Ellinor, en av de medverkande: »Det finns ett otroligt behov av att få hjälpa till och det kan föra oss samman. Men det kan också dela oss om det inte tas tillvara.«

Gemenskap och samarbete i kollektivhus och bogemenskap red Elsa Grip, Kerstin Kärnekull och Ingrid Sillén Intresset för olika former av bogemenskap ökar och runt om i Sverige är många nya kollektivhus på gång. Samtidigt har flera befintliga kollektivhus hunnit fylla både 20 och 30 år. Erfarenheterna har samlats i boken Gemenskap och samarbete som nu kommer ut i sin tredje version. Här finns konkreta förslag om hur kollektivhus bör planeras, byggas och förvaltas; hur man ordnar finansiering och bra avtal med bostadsföretag; hur man kan fixa matlagning, trevliga husmöten och ett gott samarbetsklimat. Boken riktar sig till bostadsföretag, politiker, arkitekter och alla som är intresserade av kollektivhus och bogemenskap.

– Försvinn härifrån, äckliga unge. Jag vill aldrig se dig igen. Med orden ringande i öronen går sexåringen ut från mammans nya arbetsplats. Ensam står flickan på Järntorget och tittar sig omkring. Hennes mamma vill aldrig se henne mer. Vart ska hon ta vägen? I denna självbiografi får vi följa en flickas uppväxt i Göteborg under 1960- och 1970-talet. Hon växer upp med en mamma som inte förstår ett barns behov och omgivningen ser inte heller. Mammans beteende blir allt märkligare och dottern får sin tröst i en religiös organisation. En Liv i Sverige-bok

”Vissa söndagseftermiddagar var det filmförevisning i Folkets hus i grannbyn. Det var en stor lycka att cykla dit, betala biljetten, köpa godis och sen ta plats på en av de hårda trästolarna … ” Så berättar Inga-Britt Eliasson i Växjö om sina minnen av att gå på bio. Hon är en av rösterna i den här boken där Liv i Sverige samlat minnen från biobesökare, maskinister och biljettrivare. ”Många berättelser om biogående … handlar om ett annat Sverige då det inte fanns lika många sätt att se film som idag.” Det skriver forskaren Carina Sjöholm i antologins sista kapitel. Hennes doktorsavhandling Gå på bio. Rum för drömmar i folkhemmets Sverige handlar om olika upplevelser av att gå på bio under 1940- och 1950-talen, vad som hände före, efter och omkring själva filmtittandet.

Våren 2020 var ingenting sig likt. Alla aktiviteter i Sättraby bygdegård ställdes in. Ingen Valborgsmässoeld, inget gemensamt midsommar­firande. Men då kom idén om ett broderiprojekt. Ett broderikit fanns att hämta på Garnboas trappa. Vi bjöd också in till skrivande om coronavåren. 27 personer lämnade in sina broderier och fem skrev texter. I det här häftet finns allt samlat.

Lena Attling berättar öppenhjärtigt om hur hon tagit sig igenom det allra svåraste, sitt eget självmordsförsök och sonens självmord. Hon växer upp under 50- och 60-talet i Stockholmsförorten Högdalen som mellanbarn i en familj med fem systrar. När hon är 23 år föder hon sonen Daniel. Hon är ensamstående förälder och älskar sin son mer än något annat. Men på grund av återkommande depressioner har hon ibland svårt att orka vara den mamma hon önskar. Berättelsen om Lena och hennes son innehåller både ljusa och mörka situationer, allt från glädje, värme och humor till sorg, oro och smärta. Medförfattaren Elsie Petrén är prisbelönad barn- och ungdomsboksförfattare med hittills 17 publicerade titlar, bland annat deckarserierna om Kommissarie Tax, Zäta och Skuggmyra. Hon är även saxofonist i bluesbandet Violet Green and all between. Journalisten och författaren Niklas Ekdal har skrivit förordet. I boken Hur jag dog, berättade han om sitt eget självmordsförsök.