Visar resultat för..."oei editör"

Megaliter & andra stenar är en publikation om sten. Vad sten är, vad sten gör, vad sten gör med oss och vi med den, på vilka sätt vi är sammanbundna och ändå obevekligt separerade. Dessa och en lång rad andra steniga frågor närmar sig Megaliter & andra stenar genom en mängd historiska och mer samtida bilder och texter: poetiska, filosofiska, teoretiska, dokumenterande, spekulativa, historiserande – eller en kombination av eller rörelse mellan flera av dessa praktiker. Vi dröjer både vid megalitstrukturer i form av stenrader, stencirklar och gånggrifter, som vid enskilda stenar: allt från ”London Stone” och ”Stone of Scone” till diabaspelaren ”Ramle” på Nordbillingen; den mytomspunna inskriberade ”Stenen i Grönan dal” i Jämtland; stenformationen ”Áhkánjárstábba” vid Kvalsundet; den skålgropsbemängda ”Ballersten” i Falköpings stadspark; Stockholms enda naturminne i form av en sten: ”Biskopsmössan” i Huddinge… Megaliter & andra stenar närmar sig sten genom forskning och folklore: genom teoretiska texter av Manuel De Landa, Ingrid Hoelz & Rémi Marie, Thomas E. Balke, Sascha A. Schultz; genom utdrag ur Johan Götlinds Saga, sägen och folkliv i Västergötland från 1926, lika väl som ur Nils Henrik Sjöborgs Samlingar för Nordens Fornälskare, Innehållande Inskrifter, Figurer, Ruiner, Verktyg, Högar och Stensättningar i Sverige och Norrige från 1820-talet och Johan Göranssons Bautil, Det är: Alle Svea ok Götha Rikens BAUTASTENAR från 1750. Grundstenarna i publikationen är dock de tre block om megalitkultur i Carnac i Frankrike, Avebury i England och på Ekornavallen och Falbygden i Sverige, som Magnusson & Grönberg har arbetat fram över lång tid, och som bygger på skilda och samtidigt överlagrade fältarbeten i topografier och arkiv, i text och bild. I publikationen ryms både en stor mängd historiska bilder från 1700-talet och framåt och fotografiska serier från de senaste åren.

I oktober 1968 invigs butiken Hantverket i ’glasburken’ i Sergelarkaden under den superelliptiska fontänen vid Sergels torg. Många hade länge efterlyst öppna, icke-kommersiella lokaler för möten och skapande aktiviteter som en motvikt till det nya City som nu massivt växte fram såsom uteslutande en plats för kommers, kontor, hotell, banker, bilar och parkeringshus. Istället blir det ytterligare en butik, varför skilda ungdomsgrupper går samman i en protestaktion. Bandet International Harvester och aktionsgruppen Aktion Samtal trycker upp flygblad och bjuder de människor som samlas utanför glasburken på pepparkakor, kaffe och musik. Fastighetsborgarrådet Hjalmar Mehr, som ska invigningstala inne i Hantverket, möts av de många protesterande, som kräver fler mötesplatser och allaktivitetshus – inte fler butiker. Den pressade Mehr lovar dem då ett hus på Gamla Brogatan som staden köpt in och som skulle kunna användas för kulturella och icke-kommersiella aktiviteter. Löftet ges stor uppmärksamhet i pressen och därmed påbörjas också planeringen för allaktivitetshuset Gamla Bro, som sedan kommer att öppna i september 1969. Gamla Bro skulle vara öppet för alla människor, i alla åldrar, och för alla tänkbara aktiviteter, utifrån besökarnas egna praktiker och önskningar. Under våren 1969 bjuds det in till öppna stormöten, till diskussioner om vad det nya allaktivitetshuset ska innehålla, om hur aktiviteter ska planeras och verksamheter skötas och administreras. Boken Allaktivitetshuset Gamla Bro (1969–1972) följer många av de personer som var aktiva i allaktivitetshusprojekten och de sammanhang de var verksamma i och skapade. De flesta av de som talar i boken var vid tiden aktivister, men här finns även en föreståndare, en psykolog och en person som gjorde en undersökning av Gamla Bro och allaktivitetsidén. Vid sidan av dessa samtal och texter består dock boken lika mycket av skilda dokument – fotografier, tidskriftsutdrag, skrivelser, tidningsartiklar – som sträcker sig från bilder tagna under invigningshelgen och den första tiden i huset, via bilder av verksamheter, personal, samtliga nummer av husets tidning Broöppning, flyers, programblad, skilda dokument kring Projekt Gasklockan och fram till ockupationen av huset 1970 och tiden efter denna. Allaktivitetshuset Gamla Bro (1969–1972) är en bok som består dels av 15 längre intervjuer med aktivister, personal och olika personer engagerade i Gamla Bro-projektet och allaktivitetstankarna. En viktig del av boken är också de många fotografiska dokumentationerna från huset (bland annat av Lars G. Säfström), liksom den stora mängd Gamla Bro-dokument som här samlas och presenteras – från husets egna tidningar, affischer, flygblad, programblad och administrativa handlingar, till pressklipp och utdrag ur relaterade tidskriftsartiklar och böcker.

”Varje diskurs om erfarenheten måste i dag ta sitt avstamp i konstaterandet att det inte längre är möjligt för oss att göra en erfarenhet.” Med dessa ord ­inleder Giorgio Agamben titelessän i Barndom och historia, en bok som ursprungligen publicerades 1978. Denna undersökning av förhållandet mellan erfarenhet och vetenskap förgrenar sig snabbt till en mångfacet­terad reflektion över så skilda ämnen som lek och rit, semantiskt och semiotiskt, fabelns värld och krubban. Samtidigt knyter Agamben det heterogena materialet till ett antal centrala språk- och historiefilosofiska frågeställningar, i vilkas ljus Barndom och historia fram­träder som en radikal kritik av den västerländska metafysikens grundläggande kategorier, från det ”punktuella” tidsbegreppet till föreställningen om människan som det ”djur som har språk”. I Agambens filosofi om barndomen är människan tvärtom det djur som saknar språk och som därför måste hämta det utifrån, i historien. Giorgio Agamben är filosof född i Rom 1942. Han är författare till ett fyrtiotal böcker om vitt skilda ämnen som samtidigt kännetecknas av en stark tematisk koherens. Boken rymmer också ett efterord av dess översättare, Gustav Sjöberg.

Lars Fredrikson – född i Stockholm 1926 och död i Vévouil 1997 – är en av det sena 1900-talets verkligt betydande konstnärer. Ändå har hans mångfasetterade och kompromisslöst utforskande arbete – från gestiskt-abstrakt måleri till collage och ”Dynamiska strukturer”, från ”Psyko-puls-generatorer” till reflekterande-diffrakterande stålreliefer som skapar ”virtuella rymder”, från luminokinetiska verk till ”faxteckningar” och ljud­verk utifrån mycket höga och mycket låga frekvenser, från gravyrer till bokskulpturer och översättningar – förblivit märkligt okänt i Sverige. I boken Andra våglängder, andra rymder för konsten. Om Lars Fredrikson skapar och återskapar Jonas (J) Magnusson, i en serie konstellationer mellan text och bild, en historisk och intellektuell livsvärld runt denna singulära och experimentella konstnär, vars arbete alltid utspelar sig på gränsen mellan olika praktiker, discipliner, frekvenser; ett arbete där det viktiga är interferensens kraft, där linjen blir ett ljud, där ljudet blir en teckning, där stora skivor i rostfritt stål behandlas som pappersark som graveras, och ständigt med en energi som snarare är återhållen än uttryckt. I Lars Fredriksons verk befinner vi oss mellan infra- eller ultraljud som vi inte uppfattar men ändå registrerar, vi befinner oss mellan material och ljus, före och efter bilden. Det är kroppens reaktioner inför upplevelsen av dessa gränser som intresserar konstnären i nya relationer till tiden och rymden. Det handlar om att intensifiera perceptionen, om att försöka göra det osynliga berörbart, om att undersöka våra förnimmelse­modus i hela deras omfattning, synliggöra eller påtaglig­göra energiflöden liksom flöden i våra egna kroppar. Det handlar om våglängder, om vibrationer, om övergångar från ett energitillstånd till ett annat. Det handlar om mellanrum mellan skilda världar, om att öppna bräscher in i okända dimensioner, men som inte är mystiska eller metafysiska utan vardagliga; dimensioner som ständigt omger oss, men utan att vi är medvetna om det. Det handlar om att – genom att kasta om våra vanor för läsande och lyssnande och betraktande – skärpa uppmärksamheten mot dessa rymder och den rikedom de kan erbjuda konsten. Andra våglängder, andra rymder för konsten. Om Lars Fredrikson är den fjärde publikationen i serien OEI BOOKS. Jonas (J) Magnusson är författare, översättare, redaktör och konstnärlig forskare. Han har sedan 90-talet skrivit om Lars Fredrikson i en rad franska och svenska tidskrifter och böcker, liksom visat Fredriksons arbeten i olika utställningar.

I Fältarbeten argumenterar Lytle Shaw för att en inriktning mot plats och ­senare mot site inte bara tillät poeter som William Carlos Williams, Charles Olson, Gary Snyder, Amiri Baraka, Joanne Kyger, Clark Coolidge och Bernadette Mayer att dyka ned i en värld av fördjupad specificitet; en fält­arbetets poetik gjorde det också möjligt för dem att tänka sina relationer till angränsande discipliner – framförallt historiografi och etnografi – på nya sätt, och att kritiskt reflektera över och omkoda dessa fält. Genom att koppla platsens poesi till ­site-specifik konst omkontextualiserar Shaw i synnerhet Robert Smithsons arbete i relation både till dess konsthistoriska reception och till poesins historia, där Smithson idag för många yngre poeter framstår som en allt ­viktigare föregångare. Lytle Shaw är författare och kritiker. Han är också verksam vid New York University.

I sin essä teori med små bokstäver och den platsspecifika vändningen argumenterar den nordamerikanske litteraturvetaren och författaren Lytle Shaw för en teori som låter sig förändras och belysas av litteratur och konst, och inte endast omvänt. ”teori med små bokstäver” är teori inte som en oomtvistad förklaringsmaskin, utan som en del av ett samtal, en dialogisk teori som kan lära sig av, förvandla sig själv i relation till, föremålen för sina undersökningar. ”teori med små bokstäver” är teori som talar till, inte över, konsten, och så att konsten kan höras ”tala artikulerat till och som teori – ibland bjuda motstånd, erbjuda modifieringar och till och med ge upphov till tankemodeller helt utanför de existerande teoretiska begreppens korpus”. ”teori med mindre bokstäver” inbegriper hos Shaw också en ”platsspecifik” dimension, men som berör platsen inte bara på en empirisk, utan också på en diskursiv eller disciplinär skala. Här blir litteratur och konst på ett artikulerat vis mer än ett uttryck för eller en kommentar till en fysisk plats; den blir också ”en reflektion över de ramar för beskrivning eller tolkning som används för att framställa sådana platser”.

biOEI materialismer # 43-44-45 360 sidor om biomaterialitet och biopoesi

OEI #102-103: Photography on Edge, 432 pages. Ed. Cecilia Grönberg & Jonas (J) Magnusson, 2024 Photography on Edge – 25 visual dossiers compiled and introduced by Geoffrey Batchen + ”Wanting more” – on and from the work of Australian artist Justine Varga + translations of a selection of Geoffrey Batchen’s essays into Swedish ”The published history of photography has long been motivated by a number of key principles: innovation and originality, authorship and nationality, chronology and medium specificity, technical excellence and aesthetic achievement. The folios [in OEI #102–103] offer an alternative way to regard this history. They comprise a series of repetitious fragments drawn more or less arbitrarily from across various photographic practices and genres. In every case, these folios present a photography on edge: tense, nervous, unsure of itself—at least when compared to the self-certainty we encounter in most histories of this medium. A photography on edge is a photography that escapes the usual definitions. […] One thing is for sure: if they are to be included in future histories of photography, then we will need to set aside our prejudices and presumptions and learn to say what we see, and not just see what we already know how to say.” Geoffrey Batchen in OEI #102-103: Photography on Edge (OEI #102-103: Photography on Edge, 432 pages. Ed. Cecilia Grönberg & Jonas (J) Magnusson, 2024)

”Vassa linjer borrar / sprättar upp världens inre. / Nivåer av oliktänkande skalor / representerar kolossala höjder.” Vid läsningen av dessa rader av Iman Mohammed är det första som slår en mångfaldigandet. Inte det besmittade begreppet ’mångfald’, utan själva görandet, praktiken … Om boken Det fanns flera vi och någon bad om tydlighet är ett laboratorium och samtalsrum för utforskandet av nya konstellationer, gravitationsfält, affiniteter, spänningar, motsättningar eller differenser, erbjuder den kanske också någonting av en provkarta över unga poetiska praktiker 2015, en partiell ’generationsantologi’ i miniformat.

Det nya numret av OEI ägnas åt magnetiska medier, och i synnerhet deras förkroppsligande i ljud- och videoband: dels riktas uppmärksamheten mot teknologiernas specifika materialitet, dels mot de konstnärliga och amatöristiska praktiker som de gav upphov till. Magnetbandets inflytande i hela dess vidd under perioden från sent 1940- till 1980-tal är självfallet alltför stort för att mer än antydas i sammanhanget – således nämns knappt telefonsvararen, bilstereon, Philips portabla kassettbandspelare, ghettoblasters, Sony Walkman, med mera. Vad som däremot undersöks i de texter som publiceras är, till exempel, ljudbandets skiftande former och operativa funktioner inom pedagogik, (ljud)poesi och konst; hemmavideon versus super 8-filmen som amatörredskap för dokumentation och konstruktion av familjer; videon som skrift; ljudbandspelaren som verktyg för appropriering av ljud och som musikinstrument. OEI On Tape är alltså att betrakta som en tentativ kartläggning av ett akustiskt och teknologiskt landskap, som rymmer flera vita fläckar, som än så länge, i ringa grad, blivit föremål för historieskrivning och analys. Och många av dessa vita fläckar kommer att kvarstå, särskilt som magnetband inte varar för evigt. Deras beständighet är vida underlägsen papyrus, papper eller pergament. Banden blöder och de magnetiserade partiklarna skingras. Snart kommer rösterna och ljuden att vara förlorade. Det gäller att lyssna och läsa nu. Det handlar, bokstavligen, om ett levande och döende arkiv.

I Repetition och skillnad tar sig fotografihistorikern Geoffrey Batchen an frågan om fotografins historieskrivning utifrån reproduktionens figur. Trots mediets inneboende potential för reproducerbarhet och spridning, har just denna aspekt inte blivit föremål för någon mer omfattande uppmärksamhet; den har bokstavligen befunnit sig på mediets skuggsida. I denna bok belyser och utforskar Batchen effekterna av fotografins reproducerbarhet inom en mängd olika fotografiska discipliner: från Richard Avedon och Cindy Sherman till cartes de visite och amatörsnapshots; från fotografins konception till våra samtida praktiker. Fotografins reproduktion blir hos Batchen en optik som öppnar för ett annat sätt att betrakta fotografin, och som insisterar på nya former för dess historieskrivning.

OEI #96–97: Det tekniska apoteket (Bernard Stiegler, andens politik och minnets estetik) är ett 208-sidigt specialnummer om den franske filosofen Bernard Stiegler, gästredigerat av Axel Andersson och Tania Espinoza Medverkande i numret: Anne Alombert, Ars Industrialis, Axel Andersson, Sara Baranzoni, Augustín Berti, J.G. Cochran, Patrick Crogan, Tania Espinoza, Pyotr Kropotkin, Michał Krzykawski, Stéphane Mallarmé, Daniel Ross, Darío Sandrone, Bernard Stiegler, Andrea Torrano, Lisa Torell, Paul Valéry, Paolo Vignola, Paul Willemarck, Alexander Wilson, Elin Wägner, UKON, collectif ZAZA. Texter på svenska eller engelska

Denna antologi – Ljudkonst – har som ambition att erbjuda en introduktion till och översikt över delar av ett landskap som utgörs av både konstnärliga soniska praktiker och teoretiska diskurser, vilka sammantagna formar ett fält som kommit att kallas ”ljudkonst”. De fjorton essäer av konstnärer och teoretiker som ingår i Ljudkonst (re)presenterar, skriver antologins redaktörer Åsa Stjerna och Andreas Engström, hur samtalet om ljudkonst har utvecklats och omvandlats i den teoretiska diskussionen under de senaste decennierna. De tecknar konturerna av en historia om begreppets konstruktion och dekonstruktion, och formar en interdisciplinär berättelse som inte desto mindre innebär inkluderanden och exkluderanden. Det är en komplex berättelse om ljudets materialitet, om ljudets ontologi, om dess frigörelse från en inommusikalisk tolkningssfär, om konstarternas diskursiva expansion och öppnande mot samtida konstnärliga och filosofiska strömningar. I Ljudkonst medverkar Helga de la Motte-Haber, David Toop, Douglas Kahn, Volker Straebel, Barbara Barthelmes, Golo Föllmer, Gernot Böhme, Frauke Behrendt, Gascia Ouzounian, Brandon LaBelle, Salomé Voegelin, Seth Kim-Cohen, Christoph Cox och Tara Rodgers. Ljudkonst utgör # 140 i Musikaliska Akademiens skriftserie.

OEI nr 4647 PROSA (om prosabegreppet och futurism, samt nyskriven svensk prosa och Aram Saroyans Songs & Buttons)

”Upphovsmannen till dessa brokiga drömmerier har lämnat efter sig en bunt papperslappar med skrift och anteckningar av mycket skiftande slag. Några är synnerligen fåordiga och lakoniska, andra är myllrande av ord och översållade med bokstäver, som likt myrstigar löper i vindlande rader över sidorna och skapar en egensinnig trängsel av sakuppgifter, iakttagelser, tankar och drastiska känslouttryck.” Så skriver Torsten Weimarck i sitt utförliga förord till den egenartade boken Funna drömmerier om ”finna lackerade damer med skärp och allt det är vackert att se”, som består av reproduktioner av de ovan omtalade papperslapparna samt omsorgsfulla transkriberingar av de texter de inskriberats med. Dessa kretsar på ett intensivt sätt kring skärp, stärkta löskragar och skjortbröst (på sydskånskt vis betecknade som ”förhäng”), och präglas av ett synnerligen originellt, uttrycksfullt och humoristiskt språk där författaren ständigt blandar olika tidsplan, direkt tal med indirekt, påståenden med motargument, frågor med svar – en blandning av röster, sammanhang och – tystnad – ur vilken en oväntad och särpräglad poetisk helhet uppstår.

OEI #94-95 är ett 464-sidigt nummer om geografier som omfattar arbeten av och om Gunnar Olsson, Élisée Reclus, Pjotr Kropotkin, Doreen Massey, David Harvey, Christina Kullberg, Minna Henriksson, Erik Bryngelsson, Bureau d’Études, Raymond Williams, Carla Zaccagnini & Santiago Costantino, Trevor Paglen, Peder Alexis Olsson, Hérodote, Antipode, Eva Arnqvist, Aeron Bergman & Alejandra Salinas, Lytle Shaw, Jasna Jaksić, Bogdanka Poznanović, Radmila Iva Janković, Ivan Kožarić, Jonas (J) Magnusson, Nicolas Pesquès, Johannes Fridholm, Strabon, Johan Redin, Ptolemaios, Gustav Sjöberg, Edmund Husserl, Michael Marder, Georges Bataille, Katja Aglert, Filip Lindberg, Raketa, Minus Miele, Augustin Berque, Christian Abrahamsson, Alexander von Humboldt, Franz Boas, Runo Lagomarsino, Alfred Wegener, Jonathan Brott, Louis Marin, Edwin Abbott Abbott, Anna Enström, Immanuel Kant, Axel Andersson, Mary Hunter Austin, Johanna Adolfsson, Mattias Legnér, FRAUD (Audrey Samson & Francisco Gallardo), Emmeli Person, Bronwyn Bailey-Charteris, Pontus Pettersson, Mattias Jacobsson, Michel Chaillou, Cecilia Grönberg, Pehr Tham, Lasse Krog Møller, Kristoffer Ørum, Erika Arzt & Juan Linares, Martin Grennberger, Bo Anders Persson, Buckminster Fuller, Glenn Gould, Indigenous Peoples Atlas Of Canada

”Istället för att utgå från en strikt tematisk avgränsning i OEI On Film (# 69–70) har vi insisterat på ett antal heterogena men parallella förhållningssätt – i ett försök till en konstruktiv, oavslutad öppenhet där texter, dokument/arkivmaterial och visuella-textuella montage varvas. Detta för att betona skilda läshastigheter, inzoomningar/utzoomningar, oanade konstellationer och nya stratifieringar. […] Detta nummer inte har ambitionen att presentera ett enhetligt perspektiv. Tvärtom skulle man kunna hävda att den polysemiska horisont vi velat upprätthålla – mellan differentiella, strukturella, materiella och politiska diskurser och dispositiv – på ett plan vore möjligt att spåra till den rörliga tolkningsrymd som återfinns i titeln på den nyligen bortgångne Carl Slättnes film från 1964: A Film – An AntiFilm – A FilmFilm” (ur förordet). OEI #69–70: On Film utgörs av 496 sidor (redigerat av Martin Grennberger och Daniel A. Swarthnas) om experimentell film från Leo Reis, Åke Karlung, Gunvor Nelson, Claes Söderquist, Carl Slättne, Sven Elfström, Hans Nordenström, Sture Johannesson & Jørgen Nash, Jan Bark, Bo Jonsson, Olle Hedman och Ronald Nameth till Rose Lowder, Abigail Child, Cécile Fontaine, Frédérique Devaux, Barbara Hammer, Raymonde Carasco, Lynne Sachs, Sandra Davis, Caroline Koebel, Barbara Rose, Adeena Mey, Ute Aurand, Peter Gidal, Peter Hutton, Nicky Hamlyn, Robert Beavers, Bruce McClure, Guy Sherwin, Pavle Levi, Ernie Gehr, Pier Paolo Pasolini, Alberto Grifi, Carmelo Bene, Jean-Marie Straub, Peter Nestler, Hartmut Bitomsky, Emilie Vergé, Nicole Brenez, Jean Painlevé, Fernand Deligny, Alain-Alcide Sudre, Dominique Noguez, Carole Contant & Éric Thouvenel, Henry Hills, Frank Kuenstler, Jean-François Lyotard, Kim West, Elke Marhöfer, Teddy Hultberg, Martin Grennberger, Daniel A. Swarthnas, Anders Karlin, Stefan Ramstedt, John Sundholm, Lars Gustaf Andersson, Bengt af Klintberg, Mika Taanila, Jonas Mekas, Jørgen Leth, Carl Henrik Svenstedt, Alexander de Cuveland, Lina Selander & Oscar Mangione, Dan Lageryd, Marion Naccache, Anna Ådahl, John Skoog, Tris Vonna-Michell, Rosa Barba.

Konsumentköplagen: juris lyrik är verkligen någonting så ovanligt i dagens svenska litteratur som en bok om auktoritet: ”Eftersom auktoriteten alltid kräver lydnad uppfattas den ofta felaktigt som en form av makt eller våld. Men auktoriteten utesluter tvång genom yttre medel; när våld används har auktoriteten sviktat.” Makt, auktoritet, uttalsmandat… I Konsumentköplagen: juris lyrik kunde man hävda att hur och var någonting sägs är större än vad som sägs; ordet är inte fritt, utan har att verka i det redan skrivna eller sagda. Om frågetecknet verkade i Sond (Börjels debutbok), om åsiktsmaskineriets utropstecken verkade i Skåneradio (Börjels andra bok), så verkar punkten i Konsumentköplagen: juris lyrik. Normativt eller deskriptivt? Snarare performativt: ”Lagen iscensätts varje gång den aktiveras.” Å ena sidan frågor om maktmanipulation (straff, censur, härskartekniker), om pondus och status (exemplifierade genom användningen av paragraftecken, citat från främmande språk och källor, tal i ”absoluta” termer, etc.), om uttalanden som inte skall kunna ifrågasättas, förvaltande av makt och auktoritet. Å andra sidan jagets nödvändiga misslyckande att förkroppsliga lagen; en lagtext har inget jag, lagen är ingen person, annat än i religiösa eller Lyriska texter (poeten som Gud...), och en sådan text är inte Ida Börjels Konsumentköplagen: juris lyrik, som istället öppnar för sårbarhet, frågor och förhandlingar. Med Beckett: ”fail again, fail better”.

Boken Lina Selander. Echo. The montage, the fossil, the sarcophagus, the x-ray, the cloud, the sound, the feral animal, the shadow, the room, and ”Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut” tar sin utgångspunkt i Selanders verk ”Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut” (2011). Men mindre en monografi om ett verk är Echo en bok som arbetar om och förlänger de motiv som den film- och fotografibaserade installationen tar som sina utgångspunkter. I nio texter och ett omfattande bildmaterial tematiseras centrala former i ”Lenin’s Lamp…”: montage, fossiler, sarkofagen, strålning, moln… ”Lenin’s Lamp…” utgör en generator förEcho, en bok som uppehåller sig i rymden mellan essä och film, dokumentation och reflektion. Echo, som är Lina Selanders andra bok på OEI editör, innehåller texter av Magnus Bremmer, Vendela Fredricson, Cecilia Grönberg, Magnus Haglund, Helena Holmberg, Solveig Jülich, Trond Lundemo, Frans Josef Petersson och Kim West och är formgiven av Plaquette. Selanders bok Around the Cave of the Double Tombs utkom 2010 på OEI editör.

Fotografi som teknologi har under de senaste decennierna genomgått en rad transformativa förändringar – förändringar som har medfört skilda omförhandlingar av fotografins funktioner som bild eller information, som inskription eller transmission. Inom ramen för en sådan större omvandling insisterar denna avhandling i fotografisk gestaltning, Händelsehorisont || Event Horizon. Distribuerad fotografi, på att sondera analoga fotografiers fortsatta effekter inom digitala ekologier. ’Händelsehorisonten’ används här som en bild och ett begrepp, som en projektionsyta och ett gränssnitt som gör det möjligt att reflektera kring olika sätt på vilka vi möter och umgås med fotografiska bilder i kontexter av digital produktion, publicering och cirkulation. Den digitala fotografin är distribuerad. I sin undersökning av visuella och konstnärliga implikationer av en sådan utspridd belägenhet tar Händelsehorisont bland annat hjälp av bläckfisken, denna ’mjuka intelligens’ som här blir en utgångspunkt för en åttaarmad bild- och textessä som tentativt följer de komplexa blötdjurens tentakulära manifestationsformer genom historien och litteraturen, som livsformer och mediesystem. Händelsehorisont är framförallt en fotograferad  bok, men den fotografiska praktiken slutar inte vid den enskilda bilden, utan äger också rum i ­montage mellan bilder, texter, dokument och kontexter. I denna bemärkelse är Händelsehorisont en bok som genererar en mängd konstellationer för ­läsning, samtidigt som den ger upphov till specifika gravitationsfält där cirkulerande eller flytande bilder kan fångas in med andra bilder och på så vis skapa nya densiteter och energifält. Ett sådant gravitationsfält utgörs till exempel av en längre essä som studerar former för montagebaserad ’visuell historieskrivning’. Händelsehorisont lokaliserar sig mellan skilda bilder och system, teknologier och läsarter, människor, djur och mjukvaror, och uppehåller sig i denna rörelse gärna vid ytor och rum som kan erbjuda öppningar för kommande, ännu inte definierade former av fotografiska existenser.

“En bok ska ges ut, och behöver en bild som följer den i de mediala systemen. Snarare än ett författarporträtt i konventionell bemärkelse, som direkt identifierar boken utifrån författaren, vill jag göra en pressbild som är starkare kopplad till den specifika boken. En bild där författaren visuellt får ’ikläda sig’ en eller flera former som tillhör boken. På mer eller mindre konkreta sätt, givetvis. Men pressbilden bör alltid vara på bokens sida. I stället för att följa logiken för en marknadsföring av Signaturen, ville dessa pressbilder alltså visa hur boken också skapar sin författare; att författaren också är någonting som produceras av sammanhang som är större än honom eller henne själv – av texter, bilder, böcker, publiceringar, läsningar; av publiceringens ekologier i en vidare bemärkelse. […] Idag är den form av författarporträtt som kännetecknade 1990-talet och 2000-talets början inte längre lika dominerande. Men även om pressbilder nu kan se ut på en mängd olika sätt, har det ändå inte blivit mindre angeläget att fortsätta att försöka problematisera och vidga de visuella ramarna för pressbilder – att göra dem till integrerade delar av en undersökande publicering.” (CG)

spindelportarna består av nio texter av den franska poeten Anne-Marie Albiach (1937–2012) som här för första gången sammanförts till en bok. Det rör sig om poesi, brev, bilder och texter där hon mer teoretiskt och med blixtrande intensitet reflekterar över sig eget skrivande. Av Anne-Marie Albiach finns på svenska förutom spindelportarna framförallt den omfattande volymen FEM. Kören (poesi & kritisk prosa 1966–2012) och den postuma romanen Mezzaninen. Catarina Quias sista berättelse. Dessa tre böcker, som tillsammans täcker hela Albiachs författarskap, är utgivna på OEI editör 2024, i översättning av Helena Eriksson.

Poesi är preposition är en bok skriven i form av noteringar. En första version av La poésie entière est préposition, som den heter på franska, utkom 2007 och utgjordes av merparten av de två anteckningsböcker som Claude Royet-Journoud förde parallellt med sitt poesi­skrivande efter boken Les objets contiennent l’infini 1983 och fram till och med Théorie des prépositions 2007. (På OEI editör utkom 2003 en tidig och kortare version av manuset till denna bok som Teori om pre­posi­tioner.) När La poésie entière est préposition återutgavs 2023 innehöll den också ett samtal med bokens förläggare, Éric Pesty, och ett nytt kapitel med noteringar av Royet-­Journoud – riktmärken för ett ”lateralt system”. Det är denna sista version – som även kastar ett reflektivt ljus över Royet-Journouds senare böcker, La Finitude des corps simples (2016) och L’usage et les attributs du cœur (2021) – som här publiceras som Poesi är preposition i översättning av Jonas (J) Magnusson. Poesi är preposition är en bok som i sin bokstavliga exakthet öppnar mot en outtömlig läserfarenhet, lika intensiv som ”meditativ”. Det är en bok som skärper vår uppmärksamhet inför det nästan omärkbara, inför möjligheten att ”fånga en betydelse i det ögonblick då den börjar ta form, när den fortfarande är obestämbar”. Det är en bok där ”tystnaden är en form”, där poesi inte är någonting händelserelaterat, utan där det är ”Orörligheten hos den som skriver [som] sätter världen i rörelse.” Claude Royet-Journoud är en av det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets mest betydande franska poeter. Han har utkommit med 25 böcker, varav Le Renversement (1972), La notion d’obstacle (1978), Les objets contiennent l’infini (1983) och Les natures in­divisibles (1997) bildade en första ”tetralogi”. I november 2024 utkommer den avslutande volymen, Une disposition primitive, i en andra tetra­logi, som inleddes med Théorie des prépositions (2007) och fortsatte med La Finitude des corps simples (2016) och L’usage et les attributs du cœur (2021). Royet-Journoud har också redigerat tidskrift­erna Siècle à mains, Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch , ”A”, L’in-plano, ZUK, Vendredi 13 och Anagnoste.

Bertolt Brechts Krigets ABC, som första gången utgavs 1955, är ett försök att lära ut ”konsten att läsa bilder”, att göra det möjligt att navigera och kritiskt reflektera över krigets mediala bildflöde. Därför vikten av ett montagearbete mellan bild och text; därför nödvändigheten att klippa ut ett visuellt material och till dessa bilder foga poetiska kommentarer som dekonstruerar deras skenbara självklarhet eller stereotypa karaktär. Detta är det brechtska sättet att initiera oss i ett mer komplext historiskt seende, där vi också kan lära oss att ställa skarpare frågor till vår egen samtids bilder.

I Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker skriver Gilles A. Tiber­ghien om kojor som privilegi­erade mötesplatser mellan konst och natur, laboratorier för teoretiska och praktiska experiment. Om hus är platser där vi är rotade, är kojor övergångsrum, mer eller mindre tillfälliga bricolage som gör det möjligt för oss att på samma gång dra oss undan världen och vara i den, ”utsätta” oss för naturen som ett yttre. Kojor som dörrar mot naturen, öppna platser för tänkande, skriv­ande, konstskapande – från Descartes kamin­försedda rum och Thoreaus stuga vid Walden Pond till Wittgensteins hytte vid Eidsvatnet i Norge och Kawamatas trädkojor i Frankrike, Tyskland, Kina, USA. Gilles   A. Tiberghien är filosof, essäist och översättare. Han undervisar i estetik vid Université de Paris 1 Panthéon-­Sor­bonne och har publicerat en lång rad böcker – ofta i flera, omarbetade och utökade, utgåvor – om Land Art, natur­orienterad konst, kartor, kojor, resande, vänskap, poesi. Boken rymmer också ett efterord av dess översättare, Jonas (J) Magnusson.

Sommaren 1968 bildas gruppen Bildaktivisterna av fotograferna Tommy Tommie, Björn Myrman och Bengt O Nordin. Men Bildaktivisterna kommer att formas som en öppen sammanslutning som inte är rent mediespecifik, utan som aktivt och kategorikritiskt integrerar och använder en rad olika medier, vilka sammanförs i nya kombinationer och konstellationer. Text- och bildmontage skapar slagkraftiga kritiska budskap, aktioner i bild – ett begrepp och en praktik som Bildaktivisterna uppfinner och utforskar med stor intensitet under 1968 och 1969. Hos Bildaktivisterna, vilka som mest har ett sjuttiotal medlemmar i Stockholm och i lokalgrupper i Landskrona, Gävle och Göteborg, kommer kunskapen om det som dokumenteras och bildernas bruk i fokus. Man insisterar på att ta ansvar för samtliga led i ett informationssystem: inte bara framställning och produktion av fotografier, utan också distribution, presentation och användning av dem i sammanhang som gruppen kan stå bakom. Kurt Bergengren skriver vid tiden att Bildaktivisterna utgör ”sprängkilar för en helt ny tidsålder”, medan tidskriften FOTO och Filmteknik menar att de har uppfunnit ”ett nytt medium” – en öppnare, mer operativ och mindre fackspecialiserad konstellation av skilda medier och praktiker. ”Vi ville vara våra egna uppdragsgivare och ha kontroll över hela processen. Vi ville att det vi gjorde skulle ha en funktion och vara en del av någonting som vi själva var en del av, ett visst socialt sammanhang. På det sättet var vi kanske förnyare” (Tommy Tommie). Bildaktivisternas arbete i Stockholm och på andra platser i slutet av 1960- och början av 1970-talet är lika radikalt som det är nyskapande. Inte desto mindre har denna socialistiska fotografi – där fotografen inte sätter sig själv utan den omgivande världen i centrum – förblivit anmärkningsvärt underhistoriserad, trots gruppens revolutionerande insatser, och trots att flera av medlemmarna kom att bli mycket namnkunniga. Bildaktivisterna. Aktioner i bild i svenskt 1960- och 1970-tal  är en bok som undersöker orsakerna till att Bildaktivisterna kommit att få en så begränsad belysning under senare decennier. Men framförallt är det en bok som i 25 kapitel, skrivna utifrån en stor mängd skilda arkiv, samlingar och samtal, kartlägger, historiserar och – inte minst genom drygt 1100 bilder – presenterar Bildaktivisternas aktiviteter, arbetsformer och samarbeten i Stockholm och andra delar av Sverige under slutet av 60-talet och merparten av 70-talet. BILDAKTIVISTERNA * ARKIVAKTIVISM * AKTION I BILD * TOMMY TOMMIE * BILDFRONT * BILDGRUPPEN OPUS * BJÖRN MYRMAN * DOKUMENTÄRA PRAKTIKER * AKTION STOPPA MÄSSAN * FOTOGRAFICENTRUM * FNL * SKÄRMUTSTÄLLNINGAR * VISUELL HISTORIOGRAFI * PYROMANFILM * MONTAGE* ALTERNATIV JUL / ALTERNATIVT SAMHÄLLE * BENGT O NORDIN * DOKUMENT * UNG FOTOGRAFI PÅ GRÖNA LUND * LEIF NYLÉN * BILDAKTIVISTERNA GÄVLE * FILMCENTRUM * KURT BERGENGREN * ANN CHRISTINE EEK * SVERIGEBILDER * KAN SVERIGE KLARA SIG UTAN NORRBOTTEN? * FICKTEATERN * BILDPOLITIK * PARTISANO * FÖRFATTARCENTRUM * FISK * AKTIVISM * AIZ * MED SIKTE PÅ VERKLIGHETEN * PÄR STOLPE * BILDAKTIVISTERNA LANDSKRONA * BILFRIA DAGEN * NEJ! PÅ GÄVLE MUSEUM * SKÅNELANDSGILLET * BILD * PETER BROBERG * SEPÅ-GRUPPEN * FOLKETS FÖRENING MORJÄRV * MANIFESTATIONER * BILDANALYS * RALPH NYKVIST* COLLAGETEATER * BRIGADARBETE PÅ KUBA * DOKUMENTÄRT SKRIVANDE * ARBETARFOTOGRAFI* BYGGET * PENGARNA ELLER LIVET * SOCIALAKTIONEN I ESKILSTUNA * BENGT OLVÅNG * VISST FINNS DET MÖJLIGHETER * NORRLANDSBULLETINEN * BYALAGSRÖRELSEN * ALVE FORSS * DEN POLARISERANDE METODIKEN * FRISTÄLLD – ELSA TÖRNSTRÖM * FRANSK REVOLT * UKÄ-AKTIONEN * JAN HÅKAN DAHLSTRÖM * SPEGELBILD * BILDFÖRLAGET ÖPPNA ÖGON * MATERIELL HISTORIOGRAFI * ALTERNATIV STAD * VIETNAMBULLETINEN * MIRA * CILLA ERICSON * BEKÄMPA BYRÅKRATIN * CHRISTER THEMPTANDER * FOLKETS ATELJÉ * DISTRIBUTION * SOCIALISTISK FOTOGRAFI * ARKIV * FOTOGRAFICENTRUMS BILDTIDNING * SIRI DERKERT * SLAGDÄNGOR * MOTHISTORIOGRAFI * GERILLAUTSTÄLLNINGAR * RUNE HASSNER * TÄBY CENTRUM – STORFINANSENS VARDAGSRUM * VISUELL AGENS * AFFISCHER * AGNETA EKMAN WINGATE * FICKUTSTÄLLNINGAR * MARGIT SCHIÖTT * DOKUMENTÄR FOTOGRAFI * GUNNAR SMOLIANSKY * HÅKAN NYBERG * KLOTTERPLANKET * PER KÅGESON * FOTOPRESS * BILDFESTIVALEN * HANNS KARLEWSKI * BÅSTADSAKTIVISTERNA * GOTTHARD JOHANSSON * KONSTREVY * LARS EKENBORN * ORGANISERING * BILDSPEGEL * ANDERS PETERSEN * HANS ESSELIUS * ALLAKTIVITET * KATARINA CARLQUIST * CINETRACTS * THOMAS TIDHOLM * SAFTRA * TIDSIGNAL * BILDGRUPPEN PRISMA * ROLF GOHS * WALTER HIRSCH * KRITISKA SEMINARIET * FLYGBLAD * BITTE ESKILSSON * DOKUMENTBASERAD HISTORIA * LEIF GABRIELSEN * FOTOMONTAGE * FOLKET I BILD / KULTURFRONT * BILDHUSET * METODIKVECKAN * PER HEMMINGSSON * POLITISK FÅNGE * KENNETH GUSTAVSSON * ELFTE AUGUSTIGRUPPEN * FALLET ANTHONY ENGURUBE * YNGVE BAUM * KOLLEKTIVA ARBETSFORMER * FILMPAMFLETT 1 * CINEGIORNALE * PLAKAT * STOCKHOLMSTERRASSEN * FILIALEN * BANDEROLLER * GRUPP 16 * ATELIER POPULAIRE * BILDAKTIVISM * DEMONSTRATIONER * BILDKRITIK * AKTION SAMTAL / ARKIV SAMTAL * KULTURPOLITIK

OEI #88–89 utforskar seriens deltagande och affektiva materialiteter, från en rad ­olika positioner inom detta fält. Här sonderas kopplingen mellan teckningsverktygets kvardröjande och närmast hemsökande fysiska ingrepp och den tecknade seriens ­aktualisering av privata och kollektiva minnesprocesser. Den japanska mangans våldsgestaltningar ramas in i en affektiv läsart som gör motstånd mot hermeneutikens totaliserande våld. Olika former av återkopplingar och ekologiska virvelrörelser undersöks, som sätter samman inte bara skräckserien och superhjältar med William Blake och konkret poesi, utan också geologiska och biologiska virvelformationer och andningens grundläggande livsbetingelse med den alternativa och dokumentära serietraditionen. Serieberättandets praktiker teoretiseras och utforskas och inte minst gestaltas i två nya serieessäer. Ljuset sätts också på ett antal för en bredare kulturhistoria undanskymda men inom serietraditionen inflytelserika uttrycksformer och personligheter. Konceptuella, postdigitala praktiker inom den samtida och icke-så-samtida tecknade serien historiseras och teoretiseras. Men framför allt presenteras och introduceras, i flera fall här för första gången i en svensk publikation, ett antal norska och svenska ­serieskapare, vars konstnärliga verksamheter och unikt upprepade materialiteter tvingar till aktiv utforskning av den tecknade seriens medskapande läsningar.

OEI # 48-49-50 / 2010 heter ludOEI och är helt ägnat åt olika former av lekar, spel och leksaker. På 608 sidor rör sig ludOEI mellan översättningar och nyskrivna texter, arkivmaterial och specialbeställda konstprojekt, mellan lekande essäer, spelande poesi och filosofiska leksaker. I ludOEI ingår också ett gästspel i form av ett nummer av tidskriften Pequod. Spel- och lekformer har en oöverskådlig betydelse för de senaste 150 årens litteratur, konst och filosofi. I dessa experiment, reflektioner och undersökningar finns fortfarande vill detta nya trippelnummer av OEI visa mycket att både lära sig och utmanas av; en transformativ kraft och en svåruttömlig potential för estetisk och kritisk teori och praktik. Som konstnären och spelforskaren Mary Flanagan formulerar det: För många spelare existerar spel för underhållning, för tidsfördriv, för nöjes skull. Spel är en distraktionsaktivitet, avsedd för avkoppling eller förströelse en inte arbete-rymd där spelare är fria att engagera sig i fantastiska berättelser, storslagna bedrifter och givande uppgifter. Men om vissa spel har blivit någonting mer? Men om vissa spel, och det mer allmänna begreppet lek, inte bara erbjuder rekreation, utan också fungerar som medel för skapande uttryck, som instrument för begreppsligt tänkande, eller som verktyg som gör det möjligt att undersöka eller arbeta igenom sociala frågor? ludOEI spel och lekar som estetiska och sociala teknologier.

OEI #71–72 2016: Mix-Up/Dig-Out: Utanför-det-absoluta-stadssystemet-aktiviteter; publiceringspraktiker; Stephen Willats; & andra saker (624 sidor) fokuserar spänningsfältet mellan stad och landsbygd, och dess möjliga upphävande, i en lång rad text- och bildprojekt av/om bland annat Mårten Björk, Bodo Hell, Helena Eriksson och Emilio Araúxo, Annebella Pollen, Kibbo Kift, Peter Jackson, Johan Jönson, Verner Boström, Mai Corlin, Rasmus Graff, Mathias Kokholm, Ou Ning och hans Bishankommun i Kina, Giovanni Rossi och den anarkistiska gemenskapen Cecilia i Brasilien, Tommy Tommie och Bildaktivisterna samt Norrlandsbulletinen och Norrbottens Bildgrupp, Sven Dalsgaard, Poul Pedersen, Gerrard Winstanley och Diggers-rörelsen under mitten av 1600-talet i England. Numret gräver också djupt i Marx relation till geologi (se framförallt Johan Redins ”En underjordiskt inspärrad storm – stratigrafi och politisk geologi hos Karl Marx”), i de konstnärligt-litterära publiceringspraktikernas omvandlingar sedan 1960-talet och framåt, genom bidrag av/om bland annat San Francisco Diggers, Communication Company och Free Press under det sena 60-talet, INCA, Katarina Elvén och Louise Lawler, Hinrich Sachs och Claus Böhmler, Gefn Press, Imri Sandström, Publication Studio, Mount Analogue, Rasmus Graff, David Jourdan, Kristen Mueller, Michalis Pichler, Sylvie Boulanger, Lasse Krog Møller, Anne Mœglin-Delcroix, Thomas Hvid Kromann, Manfred Mohr, Olle Essvik och Skaraborgs museum museum. Numret innehåller även en nittiosidig sektion med en intervju med samt en rad tidigare opublicerade texter av den engelske konstnären Stephen Willats, kring hans arbete med tidskriften Control Magazine och en lång rad sociala konstprojekt sedan 1960-talet och framåt. Dessutom finns i OEI #71–72 en introduktion till den italienska konstkritikern och feministen Carla Lonzi.