Visar resultat för..."Sven Wollter"

»Blodet rann i en pulserande ström ur hans högra tinning och det gick kramper i kroppen. Klockan var kvart över två på natten. Det hade hunnit bli 11 december 1949 och svinkallt.// Brita Jakobsson släppte en meterlång tretums rundhult så att det klang i brädgolvet och en blodpöl växte sig allt större runt direktörens huvud.«

Så börjar Britas resa Sven Wollters andra roman efter den kritikerhyllade Hon, Han och Döden. I den ger Brita Jakobsson sig av från Ådalen mot Stockholm för att leva ett annat och kanske friare liv. Det är en tid när kapitalet kunde skjuta arbetare och när överheten, utan att blinka, kunde ta för sig av arbetarklassens barn och ungdomar. Genom Britas ögon får vi följa de första stegen mot frigörelse. Det är en tid av hopp, men också stor förtvivlan en tid som i allra högsta grad ger återklang än idag.

Hon. Han. Måsen. Chief Big Foot. Gérard Philipe. Och några till. Men mest den där döden. När romanen Hon, han och döden börjar är det med en mås som iakttar ett par. Paret är Han och Hon och de ska i den här berättelsen komma att samtala om sina liv och om döden, då mannen har drabbats av cancer.

Eftersom Han har så förtvivlat svårt att tala med henne om sin sorg och sin sjukdom, och Hon så förtvivlat gärna vill vara hans stöd, så bestämmer de att de ska åka till sjukhuset tillsammans och låta doktorn tala om cancern. Väl där smiter Han ut på toa och ned på parkeringsplatsen vid sjukhuset och där står en buss utan hjul som han kliver på och snart svävar de iväg mot en plats väldigt långt norrut. Hon lämnas ensam med sin sorg och ilska.

Men precis som i Orfeus och Eurydike tar det långa återberättandet vid efter uppbrottet. Så börjar den stora dialogen. Över tid. Över rum. Över alla hinder och sorger.

När Sven Wollter romandebuterar 82 år gammal är det trots det tunga ämnet med en bok som är både uppsluppen och magisk. Det handlar om att minnas, älska och att inse att vi alla någon gång ska dö — en storartad debut!

Hon. Han. Måsen. Chief Big Foot. Gérard Philipe. Och några till. Men mest den där döden. När romanen Hon, han och döden börjar är det med en mås som iakttar ett par. Paret är Han och Hon och de ska i den här berättelsen komma att samtala om sina liv och om döden, då mannen har drabbats av cancer.

Eftersom Han har så förtvivlat svårt att tala med henne om sin sorg och sin sjukdom, och Hon så förtvivlat gärna vill vara hans stöd, så bestämmer de att de ska åka till sjukhuset tillsammans och låta doktorn tala om cancern. Väl där smiter Han ut på toa och ned på parkeringsplatsen vid sjukhuset och där står en buss utan hjul som han kliver på och snart svävar de iväg mot en plats väldigt långt norrut. Hon lämnas ensam med sin sorg och ilska.

Men precis som i Orfeus och Eurydike tar det långa återberättandet vid efter uppbrottet. Så börjar den stora dialogen. Över tid. Över rum. Över alla hinder och sorger.

När Sven Wollter romandebuterar 82 år gammal är det, trots det tunga ämnet, med en bok som är både uppsluppen och magisk. Det handlar om att minnas, älska och att inse att vi alla någon gång ska dö - en storartad debut!