Picasso valde också Kristinehamn

Det börjar med Tom Waits ord om att sätta en ny coat of paint on this lonesome old town.

Det kan syfta på Kristinehamn, utgångspunkten för tjugotreårige Marcus Grahns debutroman. Det kan också syfta på Emanuel Götstedt, Louise Born och deras äktenskap. Paret vars resor skildras i dessa femtiosju ep-kapitel.

Dels den resa de har gjort ihop, från den lilla förälskelsen till Den Helvetes Jävligt Stora Kärleken. Dels den resa de tvingas avbryta, haveriet som blir upptakten till Picasso valde också Kristinehamn. Dels den resa de gör på varsitt håll, genom dessa anspråkslöst musikaliska sidor.

Det är en bok om att tappa bort sin fru och försöka hitta henne. Det är också en bok om att ha tappat bort sig själv och tvingas börja leta. Det är en bok om två veckor på värmländska landsvägar, om en Pontiac genom ett uppochnedvänt hjärta över Vänern. Om tanter och transvestiter, Bob Dylan och Tommy Blom, Neil Young, Stina Nordenstam, festivaler och folkhögskolor, punk, kroki och den ukuleletätaste platsen på jorden (utanför Hawaii).

Ett försvarstal för landsbygden, för kärleken och mexitegel med markiser. För drömmen om ett lyckligt, tandborstat kranvattenliv. För valet att inte fly till något annat, något större, något nästan likadant.

Ett relationshaveri och en liten bit av liv. En enkel vilja att bara vara bra. Att i alla fall försöka. Även om man bor i Kristinehamn.