Sedan 1975 är Mona Sahlin sinnebilden av de moderna socialdemokraterna. Hon är partiets stora stjärna. Ingen annan är lika känd och erfaren eller äger samma stjärnglans.
På många sätt är Mona Sahlin politikens motsvarighet till överlevarna bland rock- och filmstjärnor. Ständigt i strålkastarljuset sedan sitt slagfärdiga genombrott. I såväl framgång som i motgång. Hon har vuxit upp och mognat framför våra ögon. 2007 var Mona Sahlin förlåten sina misstag från mitten av 1990-talet. Hon är en naturlig partiledare sett till partiets historia, idétradition, personkontinuitet och nutida krav. Med henne har socialdemokraterna återigen en ledare från partiets elit och inre, förankrad i en mittfåra och klar över sitt närmast heliga uppdrag att hålla ihop rörelsen. Hon är Ingvar Carlssons "dotter" i politiken och "släkt" med Tage Erlander och Olof Palme. Mona Sahlin har två sidor, två ansikten. 1975 kunde hon tas för vänsteraktivist i stil, sätt och uppträdande. Passande för tiden var hon kritisk, provocerande och gärna lite vid sidan om sitt parti. Men samtidigt som hon gav intryck av radikalism stod hon upp för tider som varit med en perfekt politisk kompass - jämlikhet, broderskap och frihet gällde. Hon var så stabil att hon nästan var gammaldags i grundläggande värderingar. Samtidigt med en lätt moralisk framtoning i sitt politiska budskap använde hon själv sitt tjänstekort på ett sätt som inte var avsett. I sina framträdanden och debatter verkar hon tuff, hård och framåt. När kameran släcks har hon ett nästintill blygt drag. 1990 dansade hon in på den politiska scenen och höll sedan samma takt tills hon föll 1995. Partiets mest offensiva politiker var delaktig i och omfamnade allt. I regeringen mellan 1998 och 2006 var hon en helt annan. Med en låg profil höll hon sig i bakgrunden till en fråga i taget. När det sedan blev partiledarval 2007 uppträdde hon på annat sätt än 1995.
Den första riktiga genomgången av Mona Sahlins politiska liv presenteras nu av författaren och journalisten Christer Isaksson.
