Alla Kungens hästar tar sin början i mötet med en folkilsken ponny. Hon lärde mig två saker; att det finns ett annat sätt att kommunicera. Men för att det skall vara möjligt måste man radera ut alla skillnader i värde. Det kan inte finnas någon hierarki. Den gången var jag elva år gammal och sedan dess har jag rest världen över, hela tiden med samma frågeställning. Är det nödvändigt att utöva dominans i hanteringen av djur? Och vore det möjligt för en människa att omsätta en ickehierarkisk princip i praktisk handling? Jag reste till Jordanien efter en serie drömmar. Inte dagdrömmar, utan verkliga drömmar om natten. Dessa drömmar ledde fram till ett stuteri utanför Amman, där man föder upp arabiska fullblodshästar. Hästarna har tidigare tillhört Kung Hussein av Jordanien, och det sägs att de bär på speciella budskap. En legend, som visat sig vara högst relevant. Med hjälp av en av stuteriets hästskötare, insåg jag till slut att det är möjligt. Det finns ett annat system, som inte bygger på underordning. Men för att det skall vara möjligt måste man först och främst lära känna sig själv. Det här är en berättelse om hopp, om självrannsakan och om en annan sida av Mellanöstern, som sällan kommer fram i nyhetsrapporteringen.
