Den oskyldige mannen : mord och orättvisa i en småstad

"Författare säger ofta att de förbannas om de pratar för mycket om vad de skriver om. Jag vet inte om detta är sant, men jag brukar hålla tyst för säkerhets skull.

Så, med detta i bakhuvudet, tänkte jag prata om min kommande bok. Tidigt en decembermorgon skummade jag igenom The New York Times och kom till dödsrunorna. Jag älskar dödsrunor, särskilt i The New York Times. Där var ett foto av en plågad själ i en rättssal, med ett ombud bredvid sig. Han hette Ron Williamson, 51, och han var, självfallet, avliden. Fotot hade tagits 1999 när han frigavs ur fängelset.

Jag läste berättelsen – det var mer en berättelse än en dödsruna – och jag fascinerades av den. Williamson och jag hade varit ungefär lika gamla. Jag drömde om att spela professionell baseball, kom aldrig nära, men han hade ”draftats” i andra omgången 1971. Han var från Oklahoma, och hade lämnat sin hemstad med en hjältegloria för att följa sin dröm. Några år senare återvände han med en skadad arm som inte ville läka.

Han kunde inte hantera vardagen, och började visa tecken på psykisk sjukdom. Och han började dricka mer och mer. Polisen misstänkte honom för ett olöst mord, och efter fem år arresterades han. Deras bevisföring var mycket vag, men juryn gillade honom inte och han dömdes till döden. 1994 var han fem dagar från att bli avrättad för ett mord han inte begått. Efter 12 års väntan oskyldigförklarades han med hjälp av DNA-bevis.

Jag läste texten två gånger, sedan ringde jag mitt förlag för att berätta att jag hittat min nästa historia."John Grisham, 5 maj 2005