Självpornografi. Akt 1 : Pastoral prosa

En person går på ett tåg, tar plats och ser personen som sitter bredvid. De sitter bredvid varandra mellan 11.28 och 13.06. De ser på varandra. Något händer mellan dem. Senare, som ett eko, uppstår starka känslor mellan två personer. Under de kommande månaderna träffas de sju gånger och går sedan ifrån varandra, träffas senare två gånger till för att åter gå från varandra. Åsa Maria Kraft berättar en vanlig historia om en förälskelses början, berusning, kval och slut, men hon gör det på ett undersökande sätt. Vad händer med berättelsen om personerna inte kallas han och hon utan hen? Vad händer irl, in real life, när man tänker att verkligheten ska bli text, hur påverkas texten av idéerna om den? Och vad händer om man skriver om texten? Och låter den delvis berättas av bilder? Åsa Maria Krafts bok är en filosofisk fråga och en grammatisk lek samtidigt som den är en kärleksberättelse.

”Men hur mycket tål manuset? Tänker hen nu när hen går raka vägen samma raka som förut med sin dotter i ena handen och fiolen i den andra och ser hen prata i mobil utanför en restaurang, samma restaurang, och hen ser att hen sett hen men låtsades inte se, skyndade in genom dörren, och det var det och inget mer och Kulturskolans fönster är verkligen som ett urklippt collage, tänker hen, med den stora bågen, träden och blåsten och ljuset som långsamt skruvas ner i det, skymningen, och hen tänker på hen , och på att hen nu kan tänka vad som helst i det fiktiva, att det är frihet … "