Du är på sajten för privatpersoner.
Denna roman liknar ingen annan historia om krig och kärlek. Berättelsen om barnmorskan Skelöga i nordligaste Finland som handlöst faller för den tyskfinske SS-officeren Johann spränger alla gränser och belönades förra året med det prestigefyllda Runebergspriset. ”Det är kroppsligt, köttsligt, äckelrealistiskt såväl till sitt innehåll som till den språkliga utformningen”, sa prisjuryn i sin motivering. ”Men den nordliga naturen och språkets rikedom ger samtidigt romanen ett stänk av magisk realism. Katja Kettus Barnmorskan är lika skrämmande och starkt fascinerande på samma gång.” Katja Kettu skildrar en passion som övervinner både Gud och ideologier, hon skriver om kroppslighet och sexualitet, om att föda och att döda, om djuriskt och mänskligt i ett tyskt fångläger i norra Lappland och på en naturskön holme i Ishavet. Hennes språk är som en urkraft, det pulserar, luktar och lyser – översatt av Janina Orlov, som tidigare har visat att hon förmår göra rättvisa åt egensinnig finska.
Detta arma Finland. 4 krig under 1900-talet! Nu har 70 år gått, sedan sista kriget. Det heroiserande kan lämnas därhän "Barnmorskan" skildrar kriget från det skitiga perspektivet. Tyskar, ryssar och finnar är inga änglar. Det heroiska hjältemodet från t ex "Okänd soldat" saknas. Blodet kommer från födslar, aborter, våldtäkter och allehanda övergrepp. Smuts, skit och odörer blandas. Ädla människor saknas. Men mitt i allt detta spirar kärleken. Den förbjudna, mellan den finska barnmorskan och den tyske officeren. Stundtals blir det vackert, mitt i eländet. En bra bok.
Åke J
En rätt grov historia som inte lockar till mer läsning. Språket är OK men berättelsen verkar svart och synnerligen överdriven.
Fergus
En fantastisk och delvis skrämmande bok om en historia i vårt närområde som det sällan eller aldrig talas om. En mycket stark läsupplevelse.
Evy G
Oerhört stat berättelse, en skildring som fick mig att tappa andan. Köttig, mustig, brutal och känslostark! Mest annorlunda jag läst, läs den!
Ninotschska
Katja Kettu har minst sagt skrivit en annorlunda roman som handlar om Andra världskriget och som för en gångs skull delvis berättas ur de förlorarnas perspektiv. Det är tre olika berättarröster som växelvis leder oss genom handlingen. Egentligen en icke-handling eftersom det berättas mest om egna upplevelser om samma handlingar som delvis förblir höljda i dunkel och som man känner igen från sin skolgång. Romanens stämning påminner väldigt mycket om Kurtzio Malapartes klassiker Kaputt genom att hela tiden det uppstår luckor av små sarkasmer och vardags filosofi som får läsaren att skratta högt mitt i det hemska som vi människor är i stånd att ställa till med. Icke desto mindre är allt i romanen på blodigt allvar både i bokstavlig och överförd mening. Trots vissa svårigheter att orientera sig i början och en berättarteknik som är väldigt implicit i sitt sätt är det definitivt en stor roman som på bästa möjliga sätt återupplivar den gamla "stream of consciousness" riktningen.
Memara
Språk, ämne, miljöer, research; allting helt otroligt! Läs den här fantastiska berättelsen och håll i dig, eftersom dina känslor kommer att tvingas åka bergdalsbana.
Kräsen
Boken är en fängslande handling i en turbulent historisk tidsperiod i en exotisk och karg miljö. Intressant språklig läseupplevelse. Det förekommer dock många ortsnamn och andra uttryck på finska som inte går att översätta och lite av läseupplevelse går förlorad för den icke finskspråkige läsaren. Jag som har finska som modersmål har mera glädje av att läsa den på finska.
Hannele
En mustig bok!!! Boken behandlar nordligaste Ryssland-Finland-Norge under slutet av andra världskriget. Det är kaos i området. Ingen vet vem som är fiende eller vän. Mitt i detta kaos finns kvinnan Vindöga. Hon arbetar som barnmorska i hela området och blir ohjälpligt förälskad i SS-officeren Johannes. Berättelsen handla om deras omöjliga/möjliga kärlek. Boken är smockfull av dofter, syn och känslointryck. Man blir nästan vimmelkantig av alla dofter, som strömmar ut från sidorna. Författarinnan beskriver verkligheten med en otrolig intensitet. Lite kritik i en annan glänsande bok. Ibland blir beskrivningen för intensiv och fullständig. Dessutom, så har jag lite svårt att förstå den dyrkan, som huvudpersonen har gentemot sin "Johannes". Frånsett detta, läs boken. Du har en läsupplevelse framför dig.
Per-Olof