Stallo tänjer på verklighetens gränser. När du läst den är ingenting sig likt.
Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler -- att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt.
Stefan Spjut har verkligen vävt en skicklig berättelse där han lämnar lämpliga och lagoma luckor till läsaren att själv fylla i. Titt som tätt tänker jag att detta liknar – och håller lika hög klass som – John Ajvide Lindqvists berättelser. Här finns också drag av vår egen Selma Lagerlöfs magiska realism.
Värmlands Folkblad
Inte ens när Spjut skruvar sin historia ett par hundra varv för mycket (både John Bauer och Sven Jerrings änka blandas in i historien till exempel), släpper den taget om mig.
Då är jag mer än medveten om att det finns ett och annat jag borde avfärda, men jag kan liksom inte. Det är för sent. Det är så gränslöst spännande.
Helsingborgs Dagblad
Jag säger läs, och du får en roman berättad med beståndsdelar av magisk realism, fantasy, saga och en dos hårdkokthet à la Hemingway
Tidningen Kulturen
