Fukta din aska

Fukta din aska är en fiktiv självbiografi där Ernst Brunner låter Carl Michael Bellman själv återberätta sitt liv, något som har kommit att färga romanens språkdräkt, och gett den en underbar ordrik och färgsprakandande prosagestalt. Brunner verkar ha insupit Bellmans sånger och epistlar med modersmjölken, och på många ställen i romanen kan man följa hur huvudpersonen fångar upp intryck, lukter, ljud och karaktärer till sina mest berömda epistlar och sånger.

Det är en mäktig, detaljrik och trovärdig skildring av Carl Michael Bellmans liv som Brunner presenterar. Fukta din aska är dock en roman som kräver ett långsamt lästempo för att man ska hinna med att smälta alla intryck och detaljer. Tar man sig bara den tiden så har man en fantastisk läsupplevelse framför sig. Det är en berättelse som pendlar mellan högt och lågt, mellan backanaliska fester och vemodiga begravningståg, precis som Bellmans egna epistlar.

Brunners skildring av Bellmans 1700-tals Stockholm är dock föga smickrande. Det är ett Stockholm där sjukdom, barndöd, alkoholism och svält är ständigt återkommande inslag. Bellman är dock en tacksam huvudperson, på så sätt att han rör sig båda bland de högsta och de lägsta samhällskikten och ger genom sin berättelse en bred och varierad skildring av Stockholms innevånare.

När det gäller romanens huvudkaraktär, Bellman, tycker jag att Brunner har lyckats med att skildra den på ett varierat och trovärdigt sätt. Bellman beskrivs varken som piedestaluppsatt hovskald eller som alkoholiserad krogtrubadur, utan som en individ som själv blir förvånad över hur omvärlden formar myten kring hans personlighet.

(Mathias Jansson, Bokus)

Denna gång har Ernst Brunner valt förflytta läsaren till 1700-talets Stockholm, som levandegörs så att man omtumlad drar efter andan. En både förfärande och förtrollande epok. Folk dör som flugor, kvarter brinner ner, kyrkklockor dånar, brännvinet flödar, smutsen är obeskrivlig. Men samtidigt är leklusten stor, kärleken flämtar, skratten pärlar och musiken klingar, alltid finns det något att fröjdas över. Skrän och fnitter. Hästlort och parfym.

Delaktig i allt detta - Brunners huvudperson, den häpnadsväckande Carl Michael Bellman, som läsaren får följa från barndomen i Maria genom livets många dramatiska skiftningar.

Kanske kan det hela sammanfattas så:
1756. Polhems tegelröda slusstorn står på plats. Larm, våld, armod, gränders gytter, löss, lust, fylleri och stank. Vackra tandlösa flickor med lättuppsnörda klänningsliv. En munter, men orolig och våghalsig tid. Vem kan man lita på? Vem ger en fattig, begåvad sate ett lån? Och vem ger nästa? Vems arsle kan man slicka för att få bröd till barnen?

Men se, där står Carl Michael Bellman, lite lagom beskänkt, mitt i myllret med elegant peruk och lånade herrskapskläder i glansig färgrik brokad. Hans ögon är klara, hans hörsel skänker honom både berättelser och klanger. Dessvärre är hans citrina för tillfället i pant. Men rösten bär. Och snart kan hans kväden höras överallt. På ölstugor, vid Gustav III:s hov och under backanaliska utflykter till Djurgården. Där Ulla Winblad ligger i gröngräser i strumpor av silke och något motvilligt blir hans musa.

Men intriger frodas. Liksom lungsoten. Spädbarn vissnar bort innan de hunnit le. Sötebrödsdagar viker för tvär svält. Lån förfaller, och då väntar häktet. Om inte någon välgörare träder in. Carl Michael Bellman hostar blod och dör utblottad den 11 februari 1795. Men hans verk lever.

Fukta din aska ger i omtumlande och förförisk romanform en helt ny, mångbottnad bild av vår nationalskald. Samtidigt en skakande inblick i 1700-talets verklighet.