Prästunge och maskrosboll : En bok om Göran Tunström

Rolf Alsings bok om Göran Tunström är en enkel och subjektiv bok, utan litteraturvetenskapliga anspråk. Men den är grundad i en stor förtrogenhet med Göran Tunströms verk, alltifrån debuten i slutet av femtiotalet till de sista romanerna.

Alsing vill försöka berätta om varför Tunström blev som han blev: inte socialist, fast han trodde på socialismen, inte kristen heller, fast han kanske en gång funderade på att bli präst och hela tiden arbetade konstnärligt med ett religiöst språk och med existentiella frågor nära religionens. Alsing närmar sig Tunström från flera håll. I biografiska kapitel om uppväxten, faderns död, det livslånga äktenskapet med Lena Cronqvist, och andra om vägen till författarskapet och de betydelsefulla mötena med Tage Aurell, Lars Ahlin, Leonard Cohen. Han berättar om poeten som tystnade och om skaparkrisen. Och han går tätt inpå flera av Tunströms romaner, främst Juloratoriet, det stora verket om sorgen och kärleken, som Alsing liksom många andra betraktar som höjdpunkten i författarskapet.

För Rolf Alsing har Göran Tunström också varit en tröstare. Han skriver i sitt förord: "Hans dikter och romaner har hjälpt och hjälper mig att se ljus i mörker och har fått mig att förstå att det trots allt inte är så långt till det som befinner sig fjärran. Finns sorg så finns glädje eller också har glädje funnits."

Alsing är värmlänning som Tunström, och menar att visst hade Tunström mycket värmländskt att brås på: miljön, traditionen (Selma Lagerlöf-land), humorn och berättarglädjen. Men i sin framställning betonar han mer de många och långa resorna som Göran Tunström gjorde. När han skrev sina stora Sunne-romaner blev Sunne en plats mitt i världen, en fantastisk och livfull avkrok där det fanns plats för allt och alla.