Stefan och Jari skulle resa till ön Qeshm i Persiska viken för att lära en grupp iranska byggjobbare att gjuta i hårdbetong. De såg fram mot uppdraget, som skulle ta två veckor. Ingen av dem hade varit i Iran förut. Ett kul jobb. Ett nytt land. De lämnade Sverige tidigt på morgonen den 12 februari 2006.
Det skulle ta fjorton månader innan de kom hem igen.

Redan första dagen, efter ett snabbt besök på byggarbetsplatsen, bestämde Stefan och Jari sig för att ta en promenad ned till stranden. De såg några delfiner som hoppade i vattnet och gick ut på piren för att ta lite bilder. När de vände tillbaka till hotellet möttes de av fyra militärer. Under de följande dagarna förhördes de flera gånger av säkerhetspolisen samtidigt som de jobbade med betonggolvet. Vid ett tillfälle varade förhöret i 13 timmar. Ibland tvingades de ha ögonbindel under förhören. Den 29 februari 2006 häktades de anklagade för spioneri och transportades till ett fängelse i Bandar Abbas, där de senare dömdes till tre års fängelse.

426 dagar i Iran är berättelsen om hur två byggjobbare från Falköping gör ett enkelt misstag och blir offer för en storpolitisk konflikt. Det handlar om känslan av att dras allt djupare ned i något man först vägrar förstå allvaret i. Det handlar om erfarenheten av att sitta mer än 14 månader i fängelse i ett land styrt av en av världens mest brutala regimer.

Men det är också bli en berättelse om det som hände på hemmaplan. I ett slag blev två familjer utan män och fäder. Stefan och hans fru Ann har två barn, två och sex år gamla när han försvann. Jaris sambo Helena var gravid i tredje månaden. Deras dotter Alexandra föddes när han satt i fängelse och hon var sju månader när han släpptes fri. Hur klarade Ann och Helena av att bli lämnade ensamma? Hur orkade de med trycket från pressen samtidigt som de arbetade tillsammans med UD och riksdagsmannen Urban Ahlin för att få sina män fria? Och hur förklarar man för sina barn att pappa dömts till fängelse i Iran?

Stefan och Jari skulle resa till ön Qeshm i Persiska viken för att lära en grupp iranska byggjobbare att gjuta i hårdbetong. De såg fram mot uppdraget, som skulle ta två veckor. Ingen av dem hade varit i Iran förut. Ett kul jobb. Ett nytt land. De lämnade Sverige tidigt på morgonen den 12 februari 2006.
Det skulle ta fjorton månader innan de kom hem igen.

Redan första dagen, efter ett snabbt besök på byggarbetsplatsen, bestämde Stefan och Jari sig för att ta en promenad ned till stranden. De såg några delfiner som hoppade i vattnet och gick ut på piren för att ta lite bilder. När de vände tillbaka till hotellet möttes de av fyra militärer. Under de följande dagarna förhördes de flera gånger av säkerhetspolisen samtidigt som de jobbade med betonggolvet. Vid ett tillfälle varade förhöret i 13 timmar. Ibland tvingades de ha ögonbindel under förhören. Den 29 februari 2006 häktades de anklagade för spioneri och transportades till ett fängelse i Bandar Abbas, där de senare dömdes till tre års fängelse.

426 dagar i Iran är berättelsen om hur två byggjobbare från Falköping gör ett enkelt misstag och blir offer för en storpolitisk konflikt. Det handlar om känslan av att dras allt djupare ned i något man först vägrar förstå allvaret i. Det handlar om erfarenheten av att sitta mer än 14 månader i fängelse i ett land styrt av en av världens mest brutala regimer.

Men det är också bli en berättelse om det som hände på hemmaplan. I ett slag blev två familjer utan män och fäder. Stefan och hans fru Ann har två barn, två och sex år gamla när han försvann. Jaris sambo Helena var gravid i tredje månaden. Deras dotter Alexandra föddes när han satt i fängelse och hon var sju månader när han släpptes fri. Hur klarade Ann och Helena av att bli lämnade ensamma? Hur orkade de med trycket från pressen samtidigt som de arbetade tillsammans med UD och riksdagsmannen Urban Ahlin för att få sina män fria? Och hur förklarar man för sina barn att pappa dömts till fängelse i Iran?

Stefan och Jari skulle resa till ön Qeshm i Persiska viken för att lära en grupp iranska byggjobbare att gjuta i hårdbetong. De såg fram mot uppdraget, som skulle ta två veckor. Ingen av dem hade varit i Iran förut. Ett kul jobb. Ett nytt land. De lämnade Sverige tidigt på morgonen den 12 februari 2006.
Det skulle ta fjorton månader innan de kom hem igen.

Redan första dagen, efter ett snabbt besök på byggarbetsplatsen, bestämde Stefan och Jari sig för att ta en promenad ned till stranden. De såg några delfiner som hoppade i vattnet och gick ut på piren för att ta lite bilder. När de vände tillbaka till hotellet möttes de av fyra militärer. Under de följande dagarna förhördes de flera gånger av säkerhetspolisen samtidigt som de jobbade med betonggolvet. Vid ett tillfälle varade förhöret i 13 timmar. Ibland tvingades de ha ögonbindel under förhören. Den 29 februari 2006 häktades de anklagade för spioneri och transportades till ett fängelse i Bandar Abbas, där de senare dömdes till tre års fängelse.

426 dagar i Iran är berättelsen om hur två byggjobbare från Falköping gör ett enkelt misstag och blir offer för en storpolitisk konflikt. Det handlar om känslan av att dras allt djupare ned i något man först vägrar förstå allvaret i. Det handlar om erfarenheten av att sitta mer än 14 månader i fängelse i ett land styrt av en av världens mest brutala regimer.

Men det är också bli en berättelse om det som hände på hemmaplan. I ett slag blev två familjer utan män och fäder. Stefan och hans fru Ann har två barn, två och sex år gamla när han försvann. Jaris sambo Helena var gravid i tredje månaden. Deras dotter Alexandra föddes när han satt i fängelse och hon var sju månader när han släpptes fri. Hur klarade Ann och Helena av att bli lämnade ensamma? Hur orkade de med trycket från pressen samtidigt som de arbetade tillsammans med UD och riksdagsmannen Urban Ahlin för att få sina män fria? Och hur förklarar man för sina barn att pappa dömts till fängelse i Iran?