"Jag heter Brodeck och jag har ingen del i det här. Jag vill gärna få det sagt. Jag har inget gjort, och när jag fick veta vad som inträffat skulle jag ha kunnat tiga, men de bad mig berätta. De tvingade mig, de flesta hade nävarna knutna eller händerna i fickorna. 'Du kan ju skriva', sa de."
Brodecks uppgift här i livet består i att rapportera om fauna och flora, om årstiderna och viltet, vattenståndet i floden Staubi, om snödjup och regnmängder, ett arbete som inte har någon betydelse för den myndighet han skickar rapporterna till.
Hur som helst ligger Myndigheten mycket långt bort, på flera dagsresors avstånd från den avkrok där Brodeck lever och verkar. Han vet inte ens om rapporterna kommer fram eller om de alls blir lästa. Efter kriget fungerar inte posten som förr, det kommer att ta lång tid innan saker och ting återgår till det normala.
Särskilt inte efter det som inträffade på Schloss värdshus för ungefär tre månader sedan, det som byborna på sin dialekt kallar för De Ereigniës, den så kallade incidenten. Den kväll då främlingen i byn, mötte döden.
Brodeck skrider till verket med sedvanlig noggrannhet och flit. Han tänker inte utelämna något i sin rapport. Allt ska med. Allt han sett och hört. Även om de övriga byborna inte står ut med att höra sanningen.
"Vad ska det tjäna till?" frågar byborna Brodeck. "Vad spelar det för roll att ytterligare en man dött, det dog ju så många under kriget. Du behöver ju rapportera händelsen, inte ta med en massa onödiga detaljer." Brodeck förstår undertonen i varningarna.
Hålla sig till saken, inte söka efter det outsägliga, det som inte syns, det är Brodecks uppdrag den här gången, ändå gör han det motsatta och svävar plötsligt själv i livsfara.
I denna poetiskt suggestiva allegori över krigets fasor och människans ondska firar Philippe Claudels prosa stora triumfer.
