Sputnikälskling

Haruki Murakami har blivit något av en obligatorisk upptäckt för unga läshungriga världen över, ungefär som García Márquez på 70- och 80-talen. Vi fortsätter utgivningen med en förtätad, drömlik kärleksroman.

Som en kritiker uttryckt saken, på www.salon.com: "Att försöka fånga den förföriska, surrealistiska melankolin i Haruki Murakamis romaner är som att tappa dimma på flaska." Men vi gör väl ett försök?
Sputnikälskling är i jämförelse med Murakamis magnum opus Fågeln som vrider upp världen (på svenska 2007) en relativt tunn roman, bara 200 sidor. På ytan kan det tyckas ha mer gemensamt med hans tidiga kärleksroman Norwegian Wood, i det att en berättare beskriver en ung, känslig kvinnas kärlek, som hotar att utplåna henne. Men precis som i Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, så håller Murakami här en dörr öppen in i en annan värld, en surrealistisk drömvärld, som finns där som ett ständigt hot och en lika ständig möjlighet.
Berättaren, läraren K, älskar Sumire, en ung, begåvad och orolig författare. Sumire älskar sin vän och arbetsgivare Myu, en affärskvinna som är betydligt äldre. Myu har förlorat förmågan att vara närvarande i någon kärlek överhuvudtaget. Myu är Sumires "sputnikälskling", ett smeknamn som kommer sig av att hon en gång råkat kalla Sumires favoritförfattare Jack Keroauc "sputnik" i stället för "beatnik".
Myu och Sumire reser till Grekland på semester, och snart får K ett samtal mitt i natten. Det är Myu som ber K enträget att komma dit. Det visar sig att Sumire är försvunnen. Är hon död? Har hon fallit ned i en brunn? Eller vilken tillvaro befinner hon sig i?