Jag är den sista juden : Treblinka (1942-1943)

"Min stackars syster frågar varför jag inte tar våra väskor med oss. Jag svarar henne: Det är meningslöst … Jag hinner inte säga något mer då skrikandet fortsätter: 'Män till höger, kvinnor till vänster!' En snabb kyss, och vi skiljs för alltid."

I oktober 1942 deporteras Chil Rajchman och hans syster till Treblinka. Systern förs omedelbart efter ankomsten till gaskammaren medan Chil överlever tack vare slumpen, list och tur. Hans uppgifter är att sortera de dödas kläder, klippa kvinnliga lägerfångars hår strax innan de ska in i gaskammaren, sedan kommenderas han att bära lik. Hans sista uppgift blir att på de döda dra ut tänder med guldplomber. I samband med en revolt i lägret lyckas Rajchman efter ungefär tio månader fly. Resten av kriget håller han sig gömd i Polen.

Direkt efter flykten skriver han ner sina minnen i en anteckningsbok. Det är en rå och grovhuggen skildring av en fasansfull period. Rajchman beskriver dagarna i lägret och vad han tvingas göra. Särskilt vedervärdiga är beskrivningarna om hur lägret måste effektiviseras för att klara av att döda alla som anländer: nya metoder för att bränna kropparna, nya sätt att stapla kropparna så att allt fler kan brännas. Allt tycks skrivet i raseri. Ibland nämns vissa lägerledare vid namn, men för det mesta kallas de kort och gott för mördarna. Brutaliteten från ledningens sida är kompakt och besinningslös och drabbar både dem som ska fösas in i gaskamrarna och arbetsstyrkan. Minsta förseelse straffas med tiotals piskrapp, fångar skjuts därför att en vakt blir irriterad, nakna kvinnor får vänta i 20 graders kyla utanför gaskamrarna därför att det roar ledningen.

Mellan 700 000 och 1 200 000 människor dödades i Treblinka. Bara 57 personer överlevde. Chil Rajchman var en av dem. Hans bok är ett oerhört viktigt historiskt vittnesmål om det mest effektiva förintelselägret.