Min kamp

En norsk i Bellmans fotspår.

Jag köpte boken för att jag hört att det skulle finnas en extremt rolig scen när Knausgård hämtar sina barn på dagis. Men ordet rolig passar inte för första delen. Däremot en kraftfull berättelse med en ovanlig kombination av precision, intensitet och djup. Knausgård beskriver miljöer som få andra - jag tror mig inte ha läst en så fängslande stockholmsskildring, låt vara kort, varken hos Strindberg, Fogelström eller Stieg Larsson. Recensenter som sträckläst måste vara proffs: Ibland lade jag undan boken ett par dagar för att få avstånd. Flera avsnitt har jag läst tre gånger och funnit nytt varje gång. Den Bellmanaktiga emotionaliteten, som när bröderna groggar med sin farmor i en nerkissad våning där deras alkoholiserade far nyligen dött, verkar unik i sentida litteratur.

Bertil

Dystra framtidsutsikter från grannlandet

En orgie i gråskala från en person som lanserar sig som "existensialist". Bara ciggen i handen saknas. Ingen har förtjänat att ha det så konsekvent tråkigt som huvudpersonen i boken. För mig är inte till- varon trovärdig utan minsta inslag av humor. Många nordiska konstnärer odlar denna dystopi och hyllas av likasinnade dysterkvistar i kultursfären. Inte därmed sagt att hantverket är illa, men jag får inget ut av att vältra mig i sorg och olycka. Knausgård har många bröder och systrar som sysslar med detta hantverk, men han får osökt min själ att längta efter en Steinbeck som med lätthet och finess berör både olyckan och galenskapen i tillvaron. Boken "Min kamp" tillföll biblioteket på orten då den inte ska stå i min bokhylla.

Tommy M

Jag tyckte den här boken var så tråkig och ointressant, att jag slutade läsa efter 40 sidor. Därefter bläddrade jag igenom den lite hastigt för att åtminstone få en uppfattning om ifall den skulle ändra sig, men förgäves.

Elisabeth H