Jag fick gå och se filmen för att jag var bäst av alla i hela familjen på att berätta filmer. Just så: jag var familjens skickligaste filmberätterska. Snart blev jag skickligast i hela kvarteret och med tiden kom jag också att bli skickligast i hela byn. Vad jag vet fanns det ingen i hela Gruvbyn som slog mig när det kom till att berätta filmer. Och det gällde samtliga genrer: cowboyfilmer, skräckfilmer, science fiction-filmer, kärleksfilmer. Och naturligtvis mexikanska filmer, som var de filmer far tyckte allra bäst om. Det var också med en mexikansk film, en med mycket musik och tårar som jag erövrade titeln som familjens filmberätterska. För den titeln var man minsann tvungen att erövra.
Den tioåriga María Margarita har en unik begåvning: hon kan levandegöra och återberätta filmer på ett sådant fängslande sätt att åhörarna tycker att hennes berättelser är bättre än själva filmerna. Den tråkigaste svartvita film förvandlas till en sprakande orgie i färg i hennes beskrivningar och invånarna i den lilla gruvbyn i Atacamaöknen vallfärdar till familjens enkla skjul för att få höra filmerna beskrivas. När en film med Marilyn Monroe, Gary Cooper eller Charlton Heston i huvudrollen kommer till gruvbyns skraltiga gamla biograf skramlar familjen ihop till en biobiljett och iväg skickas flickan för att senare på kvällen under sin pseudonym Santa Fe Delcine åskådliggöra hela härligheten inför en hänförd publik.
Men Maria Margaritas upphöjelse och berömmelse får ett abrupt slut när televisionen gör sitt inträde i familjernas hem och de slutar att gå på bio.
Med denna ömsinta, humoristiskt finstämda och djupt mänskliga berättelse introduceras Rivera Leteliers särpräglade författarskap på svenska. Man skulle kunna kalla honom för Chiles svar på Slas.
