Mästerdetektiven Blomkvist

Som liten var Kalle Blomkvist min favorit av Astrid Lindgren, och det är en fröjd att åter stifta bekantskapen med den unge Mästerdetektiven. Blomkvist kan lätt stå sig med de bästa av Fem böckerna och liknande ungdomsdeckare. Med det sagt är inte boken utan fel. Språket inte åldrats fullt så bra som Astrids andra böcker med en massa 40-talsslang och gamla ord som jag var tvungen att slå upp för att förstå. Sedan haltar boken lite i början också med segare partier och det råder aldrig några tvivel om skurkens skyldighet, så varken Kalle eller läsarna behöver tvivla. Dessa svagheter är tack och lov i det stora hela obetydliga. För när boken tar fart, då tar den verkligen fart och blir utläst i ett nafs. Astrid kan verkligen bygga upp en spännande stämning, göra smarta vändningar i handlingen och krydda med humor på ett sätt många vuxendeckare misslyckas med. Eva Laurells illustrationer är enkla och för tankarna till Sven Hemmels Ture Sventon illustrationer, vilket med tanke på genren är väldigt passande. En av de bästa svenska deckarna och en bra inkörsport till genren för yngre läsare. Och, som alla andra bra barn och ungdomsböcker, också en utmärkt bok för vuxna.

Morpheus