Kalle Blomkvist och Rasmus är den sista boken om Mästerdetektiven. Astrid valde nämligen att aldrig skriva mer än tre romaner om någon utav sina karaktärer. Annars hade Blomkvist serien lätt kunnat bli en svensk motsvarighet till Fem-böckerna med evigt unga protagonister. När jag nu läst om alla de tre Blomkvist böckerna finner jag att, även om de alla är underhållande och håller hög klass, inte tillhör Astrids främsta verk. Det är egentligen lite irriterande eftersom att det finns mycket med böckerna som är bra, en hel del med dem som är toppklass men det finns alltid något som håller maxbetyget tillbaka. I de två första böckerna fanns det några mindre problem med handlingen och språket var, ovanligt nog för Astrid, väldigt daterat och typiskt 40-taliskt. Det gjorde att man lätt slets ut ur handlingen när ett ord man inte förstod dök upp. Den tredje boken saknar dock de felen. Språket har åldrats mycket bättre än de tidiga böckerna och handlingen är betydligt tajtare än innan. Det som alltid är bra med Astrid och som även var med i de första böckerna: Hennes förmåga att vid rätt tillfälle krydda med humor, beskriva karaktärer och bygga upp spänning etcetera är så klart med här med. Men tyvärr så har också den här boken något som drar ner betyget och läsupplevelsen: Rasmus. Den lille krabaten är visserligen charmig och är på flera ställen det mest underhållande med boken. Men i andra bitar är han så förfärligt irriterande och gör saker bara för att driva handlingen framåt eller för att ge skurkarna ett övertag. Något som gör att man ibland stör sig på honom mer än man tycker om honom. Sådana karaktärer har jag extremt svårt för och de förstör alltid upplevelsen av en historia för mig. Tyvärr. Eva Laurell, som illustrerade de två första böckerna, har här ersatts av Eric Palmquist och själv föredrar jag Eva som illustratör. Även om Eric gör ett klart godkänt jobb. Gillade man de andra Blomkvist böckerna ska den här klart också läsas. Trots sina brister är den fortfarande en förstklassig ungdomsdeckare av Astrid-kvalité, om än inte ett av hennes främsta verk.

Morpheus

Kalle Blomkvist och Rasmus är den sista boken om Mästerdetektiven. Astrid valde nämligen att aldrig skriva mer än tre romaner om någon utav sina karaktärer. Annars hade Blomkvist serien lätt kunnat bli en svensk motsvarighet till Fem-böckerna med evigt unga protagonister. När jag nu läst om alla de tre Blomkvist böckerna finner jag att, även om de alla är underhållande och håller hög klass, inte tillhör Astrids främsta verk. Det är egentligen lite irriterande eftersom att det finns mycket med böckerna som är bra, en hel del med dem som är toppklass men det finns alltid något som håller maxbetyget tillbaka. I de två första böckerna fanns det några mindre problem med handlingen och språket var, ovanligt nog för Astrid, väldigt daterat och typiskt 40-taliskt. Det gjorde att man lätt slets ut ur handlingen när ett ord man inte förstod dök upp. Den tredje boken saknar dock de felen. Språket har åldrats mycket bättre än de tidiga böckerna och handlingen är betydligt tajtare än innan. Det som alltid är bra med Astrid och som även var med i de första böckerna: Hennes förmåga att vid rätt tillfälle krydda med humor, beskriva karaktärer och bygga upp spänning etcetera är så klart med här med. Men tyvärr så har också den här boken något som drar ner betyget och läsupplevelsen: Rasmus. Den lille krabaten är visserligen charmig och är på flera ställen det mest underhållande med boken. Men i andra bitar är han så förfärligt irriterande och gör saker bara för att driva handlingen framåt eller för att ge skurkarna ett övertag. Något som gör att man ibland stör sig på honom mer än man tycker om honom. Sådana karaktärer har jag extremt svårt för och de förstör alltid upplevelsen av en historia för mig. Tyvärr. Eva Laurell, som illustrerade de två första böckerna, har här ersatts av Eric Palmquist och själv föredrar jag Eva som illustratör. Även om Eric gör ett klart godkänt jobb. Gillade man de andra Blomkvist böckerna ska den här klart också läsas. Trots sina brister är den fortfarande en förstklassig ungdomsdeckare av Astrid-kvalité, om än inte ett av hennes främsta verk.

Morpheus

Kalle Blomkvist och Rasmus är den sista boken om Mästerdetektiven. Astrid valde nämligen att aldrig skriva mer än tre romaner om någon utav sina karaktärer. Annars hade Blomkvist serien lätt kunnat bli en svensk motsvarighet till Fem-böckerna med evigt unga protagonister. När jag nu läst om alla de tre Blomkvist böckerna finner jag att, även om de alla är underhållande och håller hög klass, inte tillhör Astrids främsta verk. Det är egentligen lite irriterande eftersom att det finns mycket med böckerna som är bra, en hel del med dem som är toppklass men det finns alltid något som håller maxbetyget tillbaka. I de två första böckerna fanns det några mindre problem med handlingen och språket var, ovanligt nog för Astrid, väldigt daterat och typiskt 40-taliskt. Det gjorde att man lätt slets ut ur handlingen när ett ord man inte förstod dök upp. Den tredje boken saknar dock de felen. Språket har åldrats mycket bättre än de tidiga böckerna och handlingen är betydligt tajtare än innan. Det som alltid är bra med Astrid och som även var med i de första böckerna: Hennes förmåga att vid rätt tillfälle krydda med humor, beskriva karaktärer och bygga upp spänning etcetera är så klart med här med. Men tyvärr så har också den här boken något som drar ner betyget och läsupplevelsen: Rasmus. Den lille krabaten är visserligen charmig och är på flera ställen det mest underhållande med boken. Men i andra bitar är han så förfärligt irriterande och gör saker bara för att driva handlingen framåt eller för att ge skurkarna ett övertag. Något som gör att man ibland stör sig på honom mer än man tycker om honom. Sådana karaktärer har jag extremt svårt för och de förstör alltid upplevelsen av en historia för mig. Tyvärr. Eva Laurell, som illustrerade de två första böckerna, har här ersatts av Eric Palmquist och själv föredrar jag Eva som illustratör. Även om Eric gör ett klart godkänt jobb. Gillade man de andra Blomkvist böckerna ska den här klart också läsas. Trots sina brister är den fortfarande en förstklassig ungdomsdeckare av Astrid-kvalité, om än inte ett av hennes främsta verk.

Morpheus