Kerstin och jag

Inte hennes bästa, men kul för fansen

"Kerstin och Jag" påminner en hel del om Bullerbyn, fast sett ur en tonårings perspektiv istället för ett barns. Visst finns det skillnader, som att Kerstin och Barbro (bokens "jag") flyttar ut till landet istället för att ha växt upp där, då boken handlar om deras första år på gården Lillhammra, men strukturmässigt är det likt. Små händelser, kåserier och anekdoter om livet på en gård avlöper varandra i kronologisk ordning och det finns inget längre båge i handlingen, även om den för flickböcker så typiska triangeldrama smyger sig in som snabbast i bokens mitt. Det är mest en serie kärleksfulla berättelser om livet på landet. Och på så sätt håller den inte lika bra som Astrids "riktiga" klassiker. Varken karaktärerna eller händelserna, som dock är trevliga, är inte lika minnesvärda som hos Astrids mer kända figure. Och språket har åldrats taskigt på sina ställen, vilket jag är rädd kan avskräcka moderna läsare. Däremot är det en intressant läsning för Astrid fansen. Då det här var hennes andra publicerade bok hittar man många prototyper och idéer som hon senare återanvänder i allt från Bullerbyn till Saltkråkan, Emil och Lotta. Och Astrids humoristiska och kvicka skrivspråk är redan i topp och det är många gånger jag skrattade högt när jag läste boken, som är en kärleksfull skildring av lantbruket. Sammanfattningsvis är det en mysig, och ofta humoristisk bok, som jag rekommenderar främst till Astrid Lindgren fansen som redan läst hennes mer kända verk.

Morpheus