Sjutton

Per Nilsson överraskar alltid med nya infallsvinklar på hur det är att vara ung. Aldrig är en människa så klok och så dum som när hon är sjutton år.

"Sjuttonåringar är självupptagna, fega och falska, lever bara för att bli sedda, letar desperat efter olika masker att bära, olika roller att spela. Stolt och säker står sjuttonåringen där som världens mittpunkt. Rädd och osäker söker sjuttonåringen efter sig själv, ständigt sneglande på alla de andra, att inte bli alltför lik, inte alltför olik, ständigt denna patetiska balansgång."

En natt i maj på sjukhusets akutmottagning. Jonatan, 17 år, ligger medvetslös. Hans pappa sitter hos honom, minns och berättar om sin egen tid som hippie på 70-talet, hur han träffade rebellflickan som skulle bli Jonatans mamma. Och om katastrofen som gjorde att Jonatan inte sett sin pappa på elva år. Pappans berättelse varvas med mammans och flickvännens. Allt verkar handla om Jonatan, men avslöjar lika mycket om dem som berättar.

Som alltid när det gäller Per Nilsson känner läsaren att det här handlar om dig och mig; han vet så mycket om oss, om hur det var och hur det är att vara ung, att vara människa.