Rum 213

Vi träffas fortfarande ibland, Bea, Meja och jag. Men vi pratar aldrig om det. Det är en sorts tyst överenskommelse. Som om det kanske aldrig hände om vi inte pratar om det. Men innerst inne vet vi förstås ...

Den här natten vaknade både Meja och jag av Beas skärande skrik. Hon satt i sin säng med kudden hårt tryckt mot ansiktet. Hon sa inte ett ljud. Snyftade inte ens. Men jag såg att hennes ben skakade under täcket.
- Du drömde bara, viskade jag. Här är ingenting.
Jag viskade för att inte väcka Meja, men hon var redan vaken.
- Vad är det? frågade hon och lutade sig över sängkanten.
- Inget, sa jag. Bea drömde en grej bara.
Bea skakade på huvudet bakom kudden.
- Det var ingen dröm, sa hon tyst. Jag såg henne, på riktigt.
- Såg vem? undrade Meja.
- Spöket, viskade Bea. Den vitklädda flickan.

Kanske borde Elvira ha blivit misstänksam när hon fick plats på kollot trots att hon anmälde sig en vecka för sent. Och kanske borde hon ha ångrat sig och åkt hem igen när hon hamnade i rum 213. Det går rykten om att det spökar där, man har sett en vitklädd flicka med långt rött hår irra runt på nätterna.
Det börjar som en sommardröm med bad och sol och söta killar, men snart börjar mystiska saker hända. Vad är det för konstig vit skugga som dyker upp bakom Elvira på alla fotografier som hennes rumskompis Meja tar? Och varför försvinner en massa saker för tjejerna på nätterna? Smyger det omkring en tjuv när alla sover? Är det killarna på lägret som busar? Eller är det något helt annat ...?