Paris, chérie : så där säger folk, alltså

"Morgondimman viskar. Den är ömtålig, mjuk och sveper in i ett grått dis över floden och hustaken bort mot Notre Dame. Jag brukar lägga mig under täcket med min iPod och tänka på Sverige. Pappa. Av någon anledning tänker jag alltid på honom."

Stockholm. Kärrtorps gymnasium är betonggrått och trist. Sjuttonåriga Alva delar tillvaron mellan mamma på Söder och hos pappa i Årsta. Pappa som dricker. En dag går han för långt och Alva flyr ut på stan. Iväg bara. Då händer nåt som bara inte händer: Precis då, när det enda Alva vill är att komma bort. En kvinna på tunnelbanan säger att hon borde jobba som modell och ger henne ett visitkort.

Så plötsligt är det modellsommar i Paris och allt är i färg. Parisfärger. Paris är tunna crêpes med glass och chokladströssel på en smutsig bänk vid Seine. En Serge Gainsbourg-låt i iPoden. Paris är Olga, den rödhåriga modellen som blir Alvas vän och som är både destruktiv och livsbejakande. Och Sébastien med de blå, blå ögonen. Svårfångad och knepig får han hela Alva att pirra.

Modellvärlden är originella modenördar, som Monsieur på kontoret som går i högklackat. I modekretsarna får Alva plötsligt uppmärksamhet. Inträde till fester och vip-rum. Men hon får också känna på konkurrens, utseendefixering och folk som vill vara med henne bara för att hon är modell.
Sommaren i Paris får Alva att känna sig starkare men också yngre och naivare än någonsin förut. Och tankarna på Sverige kommer ikapp.

På fjäderlätt, sinnligt språk skildrar debutanten Ida Pyk en ung tjejs inre och yttre resa under en svår och vilsen men också helt magisk sommar.