Rasande stjärna

Kan man bygga en vision på arbete utan kärlek?

Tredje delen i serien Dustlands och Saba, Lugh och Emmi håller ihop, Jack träffar Saba bara i smyg i ron att det är bättre de tror han är död. Men hennes nattliga äventyr tar på krafterna och bristen på sömn gör henne sårbar och "diktatorn" De Malo förför henne med vackra ord och ljuva visioner och Saba vet länge varken ut eller in och lögnerna tär på henne mer och mer. Kan man bygga en vision på arbete utan kärlek? I De Malos värld jobbar de vuxna med att bruka jorden på bästa sätt. Barnen föds på barnstuga och sätts ut i skogen första natten. De barn som överlever får fortsätta leva i barnkolonier utan föräldrar eller vetskap om sina eventuella syskon. Mödrarna får gå tillbaka till jobbet¿kan detta verkligen vara rätt? Saba blir mer och mer säker på att kärleken gör en mer stark än svag, hur skulle hon annars hittat Lugh? Hon börjar också få nog av dödande och vid nästa räd får alla lämna vapnen hemma. Det visar sig att Saba har rätt, inte ens De Malos eget folk är kärlekslösa och de saknar sin släkt men vågar inte göra något. Sprickan i grunden öppnar sig. Återigen följer vi Saba genom henne men denna gång är även andra berättare med, kursiverat. (Det är något som sker utan att Saba vet om det). Talspråket känns mer och mer hemtamt, ja, nästa självklart och jag har haft två visioner. Den ena är Shin Dong-huyk, som föddes i arbetslägret 1982 i Nordkorea, och hans bild av lägret jämfört med den bild av världen som De Malo skapar. Snarlik, kan jag tycka. Den andra är bilden av Mad Max-filmerna som hela tiden flimrar förbi i den värld där handlingen utspelar sig i. Karg, sandig, ond och hård. Allt har ett pris, även livet, vad vill man betala? Det blir en 4:a

Hobbybibliotekarien