Det är tisdag när det händer.
Jag har alltid tänkt att man kommer få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en dag som alla andra. Fast det är klart, jag borde ha anat. Tisdagar är alltid jävliga dagar.
Det är våren i trean och Kims bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hända? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? Kim kan inte gå till kyrkogården på dagarna, hon går dit på natten istället. Hon försöker få ordning på sina känslor, allt det där som bara bubblar och gnager. Hon försöker låtsas som att allt är som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer någonsin bli som förut igen.
När boken är slut har det gått 218 dagar sen Moa dog, och Kim börjar långsamt att lära sig hantera sin nya tillvaro. Hon är ju faktiskt kvar.
Jag lever, tror jag är en sorglig, hjärtskärande berättelse, men den är också rolig och mycket träffsäker. Om relationer, vänskap, hemligheter, att bli sviken av någon som inte längre finns.
